Det räcker inte med Lilla Grisen

Lika roligt varje gång: Fransmän på besök på jobbet. Den totala förvåning, shock och ibland ett uns av rädsla som står att läsa i deras ansikten när de inser att jag inte talar franska är fantastiskt underhållande. Förvirrade upprepar de det de nyss sagt, långsammare och med lite högre volym, i förhoppning att nu måste väl denna obildade kvinna ändå förstå. Men icke (Min franskutbildning sträcker sig så långt som till när min lågstadiefröken läste högt ur "Lilla Grisen i Paris". Alla barnen lärde sig säga nio på franska, men där tog det också stopp)! På något vis förstår vi ju alltid varandra till slut, med hjälp av nedskrivna siffor, hemmagjort teckenspråk och i värsta fall google translate. Deras misstänka känslor grundar sig därmed inte i en oro av att inte bli förstådd utan i förvåning att jag inte är kultiverad nog att kunna samtala på detta ädla språk. På väg mot gemensamma slutsatser njuter jag därför lite i smyg av att se paniken stiga hos dem, det är som om de inte i sin vildaste fantasi kunnat komma på tanken att det finns sådana barbarer som mig ute i världen!