Gott nytt år

Romantik i vinternatten

Imorse blev jag lite förvånad. Jag är van med att vara i stort sett ensam på Göteborgs gator tidiga helgmornar. Idag var det dock annorlunda. Trots det kassa vädret var en tämligen ansenlig mängd människor ute och de allra flesta, jag skojar inte, hånglade. I så gott som varenda skyddat gathörn stod ett ungt par och snaskade tryne. Efter ett tag gick ett ljus upp för mig i vintermörkret: det är annandagen idag. Dagen efter juldagen, det stora partydagen. Plötsligt gjorde sig granntösens fylleglada SMS från krogen från några timmar tidigare sig påminda tillsammans med broderns kommentar om att "vilken tur du har som jobbar. Då behöver du ju inte tvingas ut..." (Hans synvinkel på festande skiljer sig något från min). Det jag beskådade var i själva verket de sista skälvande minutrarna av julens romantiska (?) första möte. Så här i juletid umgås ju de flesta med familjen (med undantag för gårdagens kalaskväll då) och bor kanske tillfälligt hemma igen, varpå det är svårt att dra med sig ragget hem. Därav det publika hånglet i Brunnsparken. Det såg faktiskt riktigt fint ut. De dyngraka äcklen hade väl pallrat sig hemmåt långt tidigare och kvar fanns bara de som hittat någon speciell och inte ville släppa taget riktigt än. De som modigt trotsade snöblandat regn, slask och mörker till förmån för något som kanske, kanske var det stora kärleken. Jag vill i alla fall gärna tro det.

Funderingar efter idogt TV-tittande

Tomten kanske måste omvärderas. I ett program på SVT, Tomteskolan, förklarar en man varför han är tomte genom att säga att han annars är polisman till vardags. Han påstår sig behöva en motvikt till allt det onda, menar han. Min tolkning: till skillnad från hans kollegor på polisstationen är de andra eleverna på tomteskolan snälla. Japp, poliser är elaka människor, så måste det vara...

Polarexpressen. En tecknad film som dubbats till svenska, men som ändå visas med svensk text. Varför envisas översättaren att varje gång någon säger "Vi ses" på svenska skriva "Hejdå" på textremsan, på svenska. Irriterande och underligt.

Björn Ranelid stör mig. Allt ifrån solbrännan och frisyren till samtliga av hans uttalanden. Visst hade han lugnat sig (eller blivit ytterligare lite mer bortredigerad) jämfört med hans förra medverkan i På Spåret, men ändå. Stoppa den självgode mannen!

Hon e seker, gamla Bettan

Jaha. Julafton. Sitter du bekvämt tillbakalutad med lite varm glögg i en mugg framför dig? Klappar dig lite på magen efter den stora jullunchen? Sett på Kalle? Eller Anna? Omgiven av nära och kära? Kanske är det dags för tomten att dyka upp snart? Mysigt. God Jul på dig!

Själv befinner jag mig på jobbet och ska spendera hela julaftons kväll här. Enda sällskapet består av en petflaska julmust, några värmeljus och en påse av mammas hembakta julgodis. Inget alls händer. Tyst så tyst. Timmarna kryper fram. Snön utanför dörren smälter så sakteliga bort (på min uppväxtort där jag firade alternativ jul igår fanns massor med snö och havet var fruset!).

Det värsta är ändå inte tristessen, den kan jag med viss möda hantera. Nej, det som känns riktigt surt, som jag faktiskt inte väntat mig, är hur jobbig jag upplever ensamheten. Vetskapen om att så gott som hela sveriges befolkning just i denna stund har årets mystillfälle. Och jag får inte vara med! Vad tror ni är bäst, ska man försöka ignorera att det är jul -för att minimera graden av självömkan, eller bälga i mig musten, ta en celementin och lyssna på julmusik för att få så mycket jul som möjligt, trots min situation?

Dagens lucka

Ja, jag ber om ursäkt. Julafton är nästan här och ingen julkalender med lucköppning har jag delat med mig av här på bloggen. Illa. Den främsta orsaken är att jag inte haft någon kalender själv. Detta borde ju inte du som läsare bli lidande av, så för den sakens skull har jag fixat i alla fall en lucka i år. Jag valde en från IKEA. Håll till godo.

Danska läsare får i alla fall Se mer

På lunchen idag roade jag mig med att läsa i ett kvarglömt nummer av danska "Se & Hör". Jag tänkte det kanske kunde vara informativt på något vis att läsa en tanttidning från vårt södra grannland. Det var danska vimmelbilder, danskt skvaller, lite mer dansk skvaller, några sidor med danska vimmelbilder, ett reportage om en tant som hade en krokodil som husdjur, danska vimmelbilder, lite kungligt dansk skvaller, mer danska vimmelbilder, dansk porr, korsord och så TV-sidorna. Vänta nu. Spola tillbaka lite. Vad hände där? Ett uppslag porr i Se & Hör! Jag anser mig inte vara överdrivet pryd, men det där väntade jag mig inte. Helnaket! I alla fall tjejen, grabben hade både keps och byxor på, men varför det var så kan vi ju diskutera en annan gång. Jag undrar om den danska målgruppen för Se & Hör skiljer sig markant från den svenska. Eller är det detta som i hemlighet egentligen önskas av svenska tanter också?

Ljuset i slutet av tunneln

Idag vänder det. I denna stund går solen upp och från och med nu går vi mot ljusare tider. Dagarna blir längre. Halleluja! Detta ska firas. Glögg kanske?

DHL: Det Händer Liksom INTE

Ett flertal av årets julklappar är inköpta på nätet. Detta är mycket behändigt, då man dels slipper trängas på stan, då det går fort och då man kan få tag i saker som är svåra att hitta i affärer. Att man sen slipper kånka hem alltsammans är en extra bonus. MEN detta kräver ju att det faktiskt levereras när det ska. Ett gäng julklappar är beställda från England, men löfte om leverans i god tid. Det kostade några kronor i frakt, men det var det värt tänkte jag. Jag la en order på en hemsida, betalade och fick ett nummer från DHL så att jag på deras sida kunde följa paketets väg mot min dörr. "England"..."Danmark"..."Malmö"..."Göteborg"...och sen..."undelivered. No one to receive". Vad i glödheta? Det lustiga i sammanhanget är att Mannen med stort M varit hemma idag. Han var i allra högsta grad able to receive. När jag efter en del sökande fick tag på en lämplig person på kundtjänst fick jag reda på att det inte var någon fara, för det ingår ett andra försök till utkörning! Dock inte imorgon... Nu råkar det vara så att jag reser mot julfirande imorgon, så efter det är det liksom för sent. Om det är viktigt kan jag få komma och hämta paketet personligen några mil utanför Göteborg. Jag är missnöjd. Jag betalade för att få hit paketet. Till mitt hem. De gjorde en tabbe. Jag måste hämta paketet själv. Stressigt, tidsödslande och bökigt. Och inte blir fraktkostnaden mindre för det!

Snö

Snö. Julkänsla, myspys, vitt fluff, inbäddad tystnad, stillhet (följt av bus, skratt och lekande barn när det väl blir ljust ute). OCH blöta fötter, rinnig näsa, halkig gata och försenad buss. Sällan har jag varit så kluven. Hur kan något som är så vackert och vintrigt samtidigt vara så vedervärdigt -och vintrigt? Jag tog ett väl övervägt beslut om att inte cykla till jobbet idag. På något vis kändes det som om minus 9 grader, snöfall och en dryg decimeters vitt fluff på marken rättfärdigar bussåkning. Om den j-kla bussen kommer när den ska alltså. Hann faktiskt fram i tid, men inte med många sekunder till godo. Dagar som inleds med stress blir sällan toppen...

PS Och på tal om ingenting: såg du i natt eller igår kväll någon som halkade runt med en plattskärms-TV med avklippta sladdar: ring mig (och polisen tack). Jag vet vart den hör hemma. TVn alltså...

Svårt att kunna hjälpa till...

Telefonsamtal till jobbet
Person i telefon: Hej, jag ska möta några av era gäster på hotellet ikväll, men jag blir sen. Kan du hälsa dem det?

Jag: Javisst, vad heter gästerna?
Person i telefon: Det vet jag inte, men det är tjejer.

Tack och bock. Vi har cirka 170 rum. I en inte oansenlig mängd av dem bor det just nu gäster av kvinligt kön. Hur bemöter man personer som han som ringde som dessa på lämpligt sätt?

Förvuxna buspojkar

Mina grannar på jobbet har humor. 12-åringars humor, men ändock. Och jag uppskattar den. Företaget tvärs över gatan består av ett gäng medelålders, gladlynta herrar. När jag häromdagen tog en promenad runt kvarteret för att köpa lunch stötte jag på två av dem i full färd med att linda in en kollegas bil med toapapper. På frågan om han verkligen förtjänade det fick jag svaret "Ja.....VERKLIGEN!" Jag tycker det är fantastiskt med fullvuxna män som ännu har barnasinnet kvar. Mannen från tvätteriet som av en händelse var där samtidigt föreslog att bilen ägare nog var en riktig skitgubbe. Frågan kvarstår...vad hade han egentligen gjort?

Vad är rätt och vad är fel?

Expressen, denna kvalitetstidning, ska vi ta ett snack om rätt och fel? I dagens webbupplaga finns en avdelning som heter "Tyck till" där man ska svara vad man tycker om aktuella nöjeshändelser. Jag klickade mig igenom frågorna och fick sen reda på att jag svarat rätt på två av fyra frågor. Vad i hela...? Jag undrar vilka jag svarade rätt på? Är det fel att inte vilja se "Stjärnorna på slottet"? Är det rätt att vilja klä upp sig på julafton? Förvirrad...

Julsång att bojkotta

Igår diskuterades det choklad. En julkampanj förklädd till omröstning. Vid denna tid på året görs det dock reklam för så mycket mer: allt man kan tänkas köpa till någon som julklapp, men också för att man ska vara extra snäll och tänka på dem som har det svårt. Eller kombinationen av de två, det vill säga att skänka till välgörenhet i någon annans namn. MEN, jag har upptäckt en annan kampanj, om än lite mer subtil: för barns acceptans av otrohet. Ni har missat den?
"Jag såg mamma kyssa tomten jag, tänk om våran pappa kommit då...." Ungen blir inte det minsta upprörd över att han/hon tror att mamsen vänstrar med tomten! Denna sång lär alltså barn att det är helt okej att en förälder hånglar med någon annan än den vanliga partnern -i alla fall om det nya objektet i fråga är en vänlig skäggig man. Kalla mig gamaldags och tråkig, men jag är missnöjd...

Choklad som ögonöppnare

Nu är det klart. Den chokladbit som inte får vara med i Alladinasken längre är....ägglikör! Någon som är förvånad? Nej, det är en tämligen intetsägande liten pralin. Vilken är då svenska folkets favorit? Körsbärslikören! Tror ni verkligen det? Den vann visserligen denna omröstning, men inte f-n är det den populäraste chokladbiten. Snarare tvärtom. Det är den som alltid är kvar sist. Den som nästan ingen vill ha. Farmorsbiten. Hur kommer det sig då att den enligt omröstningen på nätet kommer på en överlägsen första plats? Jo, körsbärsfantasterna vet att deras bit är illa omtyckt. De vet att den är i farozonen, att de är en minoritet, därför skriker de högst och röstar därmed idogt. Vi som gillar gräddnougaten skiter i att rösta, vi oroar oss inte för att den ska försvinna. Tillräckligt många andra kommer säga sanningen (att gräddnougaten är godast), så jag behöver inte bry mig. Vilken annan pralin som ryker är av mindre betydelse för mig.

Översätt nu detta tankesätt på folkomröstningen i Schweiz. Minaretmotståndarna är körsbärslikörsälskarna (i övrigt inga andra likheter dem emellan). De som vill stoppa religionsfriheten skriker högt och går till valurnorna, medan de andra inte orkar rösta i saker som känns självklara eller helt enkelt mindre viktiga för mig personligen. Jag förstår att schweizarna tröttnat på sina hundratals folkömröstningar, men börjar ni förstå hur farligt det är att strunta i att rösta, även i uppenbara frågor och sådana som inte rör mig personligen?

Jag ska villigt erkänna att även jag varit soffliggare, men jag börjar inse hur illa det kan bli. Det kanske inte alltid gäller att rösta för en visst parti, utan mot ett specifikt parti (eller förbud i detta fallet)? Tänk om körsbärslikören tar över Sverige? Vilken tur att denna omröstningen handlade om något så trivialt som chokladbitar...

The walk of Shame

Det finns en stor fördel (jämte en handfull nackdelar) med att jobba tidiga mornar, förutom att man slutar tidigt på eftermiddagen, och det är att man får se Göteborg på ett helt annat sätt. Det är stilla och tyst i staden. Nästan öde. Vi är inte så många som är ute och rör på oss halv sju en söndagmorgon. Några bussar, en och annan taxi, ett tidningsbud, en eller möjligtvis två andra cyklister på väg till tidiga arbeten och så mina favoriter: the walk of shames. Det syns på så otroligt långt håll. De skyndar, men ändå segt på något vis, huttrande, lätt ihopkurade i alldeles för tunna kläder. Oftast med blicken i gatan. Ensamma. Nykterheten, eller möjligtvis baksmällan, börjar sätta in. Man kan nästan känna ångesten i luften kring dem.
Priset alla kategorier går till tjejen jag nästan stötte ihop med utanför porten imorse. Jag tyckte först hon haltade väldigt, men insåg sen att hon liksom trippade, som om varje steg var smärtsamt. Skorna med skyhöga stilettklackar höll hon i handen. På fötterna hade hon -ingenting. Endast tunna, blöta strumpbyxor. Hon mötte inte min blick. Skyndade bara förbi på det där karakteristiska sättet (dock mera haltande på den decemberblöta asfalten) mot, vad jag kan förmoda, sin egen varma, trygga säng.

Glad Lucia på er...

Jordad kontakt med astronauter

Rolig kommentar från årets GöteborgsLucia efter att ha träffat besättningen från Discovery i samband med upptändadet av ljuset på Avenyn igår:

"De var så trevliga de där astronauterna, de hade verkligen bägge fötterna på jorden!"

Hur tänkte hon?

Jag är fullt medveten att detta på intet sätt är en orginell tanke. Tvärtom, varje individ som såg Idolfinalen igår kväll måste ha tänkt samma sak: Vad i h-vete gör hon? Och då menar jag naturligtvis vinnarens (Erik heter han va? Har inte följt Idol, utan såg endast sluttampen av finalen -och det räckte) flickvän. Att hon vill dela sin pojkväns glädje är ju fullt förståligt, så även om det vore lite underligt hade det inte varit något att skriva om om hon knatat upp på scenen, gett honom en kram, en liten kyss och sen låtit honom njuta av sitt stora ögonblick. Men hon försvann ju inte! Hon bara stod där! Sällan har någon sett så felplacerad ut. Varför gick hon inte därifrån? Kände hon inte att det blev konstigt? Haggan påpekade idag att stackarn måste ha grov dagen-efter-ångest. Jag kan inte annat än att håll med.

Tangons dag

Vad är det för dag idag? Vad är det för dag idag? Jo, det är....Tangons dag! Självfallet! Jag uppmuntrar härmed alla att ta sig en svängom.

Intealltid.se

Idag är jag lite lycklig för det verkar som en av mina favoritsidor på nätet återuppstått ifrån det döda. Efter en tids slumrade händer det återigen saker på Kunden har (inte alltid) rätt. Glädjen är stor för alla vi som arbetat inom kundtjänst och njuter av att läsa denna typen av historier! Här kan jag frodas i all min bitterhet över människor som sagt och gjort dumma saker. Aaaah, lycka...

Nemi & jag -inte helt olika...

Ta en pepparkaka

Idag är det pepparkakans dag! Grattis, eller vad säger man? Tänk på att en gör dig snäll, två gör dig dum och tre gör ingen nytta. Frågan är vad som händer om man sätter i sig ett helt pepparkakshus? Mannen med stort M, Haggan och jag har byggt ett. Det skulle bli ett muminhus, men vi döpte raskt om det till "Finsk minaret", inspirerat av schweiziska händelser... Jag var mäkta stolt över denna fantastiska byggnad, men sen såg jag denna. Kanske lite lyxigare? Nå, de må ha svanar och guldbadkar -men vi har både Mumintrollet och Snorkfröken!

Trippelmoral?

Egentligen är jag av den åsikten att man ska lämna folks privatliv i fred. Om de inte själva väljer att gå ut i pressen. Egentligen. Samtidigt är jag svag och kan inte låta bli att kommentera. Vi kan kalla det dålig moral.

Jag har efter de senaste dagarnas skriverier dragit slutsatsen: det går inte bra för svenska tjejer som är kända endast på grund av att de gift sig med kända amerikanska män. Eller så har de bara en otursvecka. Jag talar naturligtvis om Elin Nordegren Woods och Anna Anka. Knakelibrak i förhållandena! Utan att egentligen känna till något alls om dem så har man ju lyckats få väldigt olika uppfattningar om dessa kvinnor. Familjen Woods har ju gett sken av att vara ganska helylle, så nu hoppas jag att allt ska lösa sig för dem. Otrohet och drogproblem låter så främmande. Därmed inte sagt att det inte kan vara sant. Men ska de inte få lösa detta själva? Har inget brott begåtts så känns det som om vi utomstående inte ska lägga oss i (tänker jag, samtidigt som jag bloggar om ämnet -dubbelmoral på hög nivå)? Precis tvärtom är det med fru Anka. Hon har ju verkligen visat att det hon vill mest av allt är att synas i TV och tidningar. Konstigt att hon nu plötsligt inte vill uttala sig om sitt privatliv längre. Lustigt... Hon hoppas att folk respekterar hennes önskan. Orden "Respekt" och "Anna Anka" känns lika oväntade ihop som "Tiger Woods" och "Droger". En ny typ av moral? Men tillbaka till min egen dubbelmoral. Elin ska vi lämna i fred. Anna däremot får vi hänga ut hur mycket som helst. Mest för att hon verkar vara en osympatisk människa som bara vill ha uppmärksamhet.

PS Här kan den svenska avundsjukan få slänga sig i väggen! Dessa två kvinnor han en gång för alla bevisat att det är personlighet och image som spelar roll för vad allmänheten tycker och tänker. I slutändan är jag dock bara lycklig att den enda som skriver om mitt privatliv är jag. Ingen dubbelmoral där inte!

Ur led är tiden

Idag kan Mannen med stort M skatta sig lycklig att han inte längre är bosatt i Halmstad. Sällan har jag träffat någon som känt sådan avsky mot kyrkklockor, men vad är en gång då och då jämfört med varje minut?

Det vi aldrig lär oss

Det tycks finnas två saker som folk aldrig lär sig. Som dyker upp i pressen allt som oftast. Hur det kan kallas nyheter är för mig en gåta, liksom hur det kan ske gång på gång på gång och ändå förvåna människor. Så, en gång för alla, inse följande:

1. Om du ställer upp på att vara med i en dokusåpa säljer du din själ. Producenterna bestämmer vad som ska visas, inte du. Det spelar ingen roll om det är paradise hotel, Ullared eller nåt annat. De kommer att visa det som blir bäst TV -och det är med största sannolikhet inte det du skäms minst över... Och ja, är det överlevnad på en öde ö kommer du med största sannolikhet att vara hungrig och smutsig, är det parbildning i ett hus kommer det visas i TV om du har sex och innebär konceptet att teamet följer dig under sin shoppingsemester i ett halländskt billighetsparadis är det inte omöjligt att de går igenom ditt kvitto och får dig att verka som ett shoppinggalen idiot. Kan du inte hantera detta så ställ inte upp från första början. Inse och acceptera!
2. Det kostar mycket att surfa med sitt mobila bredband utomlands. Hur många gånger ska man behöva läsa i tidningen om någon som "inte visste" och nu ledsen visar upp sin mobilräkning på 47 000 efter en veckas filmtittande i Marocco. Vilken liten bubbla har man levt i om man inte vet om att det är dyrt? Ja, det är löjligt dyrt, men så har det varit länge! Och det handlar inte om misstag. Känner man sig osäker är det väldigt enkelt att spärra sitt modem för utlandsanvändning (ett ynka telefonsamtal til operatören så är det löst).

Människor: sluta gnäll över saker som är ditt eget fel!

Kvällspressen: sluta skriv om dessa fåniga nonsens-historier!

BitterBettan: sluta läs dumheter i kvällspressen!

Fiktiv intervju á la barnvisa: Leif GW

Var bor du lilla råtta?

I en hatt.

Vad gör du klockan åtta?

Jagar katt.

....

Vad vill du ha att dricka?

Smultronbål.

Vad har du i din ficka?

Fyra hål.

_____________________________________

Var bor du lille GW?

Sörmland och Stockholm

Vad gör du klockan nio?

Jagar bovar på Efterlyst.

....
Vad vill du ha att dricka?

Sprit.

Vad har du i din ficka?

----tystnad----

Ja, vad kan det vara som fyller fickorna på Sveriges mest använda och berömda väst? Granntösen tror på dyrk och eltejp (Hon när en hemlig teori om att han egentligen är en allvarlig brottsling -hur skulle han annars kunna veta så mycket om hur kriminella tänker?). Mina misstankar ligger mer mot:

• "Sveriges rikes lag", eventuellt på USB-minne för att få plats.
• Fem-sex par extra glasögon (lätt att tappa bort om de sitter på huvudet, så han behöver nog ett gäng reserver).
• Liten kam för skägg och mustasch
• Fickplunta
• Fickkniv (Jo, men han är lite som en läskigare, buttrare och äldre version av MacGyver)
• Någon form av opium eller annat nedåttjack

Övriga förslag mottages tacksamt.

Men klipp dig i alla fall...

TV-kockar verkar tilhöra ett alldeles eget släkte. Det är klart att man måste ha en viss personlighet för att kunna locka folk att titta på när man lagar mat, men de allra flesta är i mina ögon bara konstiga. Jag blir lite nervös och får i vissa fall en otäck känsla i magen (nej, inte hunger). Mina tankar kring dem har absolut inget som helst att göra med de rätter de tillagar, smaken är ju som bekant som baken, utan endast den utstrålning jag uppfattar att de besitter -eller inte besitter- i rutan. Och nej, i de flesta fall har jag inga som helst belägg, bara en känsla...

Nigella och Leila, detta är matporr! Det verkar som om precis alla män älskar dessa två kvinnor och jag kan bara anta att det har att göra med kombinationen födoämnesintag ("Vägen till en mans hjärta går igenom magen") och sex. Även om jag själv uppskattar båda dessa saker ställer jag mig ytterst tveksam till det här med att le lite mjukt och titta under lugg (vare sig man har en eller inte) rakt in i kameran. Kameran som för övrig i dessa program far omkring som en villvetting! Sen detta eviga slickande på fingrarna! Sluta upp med det där! Och att försöka få varenda program att vara ett hemma-hos (mig) känns bara patetiskt. Jag orkar inte se din fina familj och dina perfekta vänner, Nigella!

Manliga TV-kockar då. Är de bättre? Nja, jag har spenderat tillräckligt med tid i restaurangkök för att veta att det allt som oftast förekommer hårda ord. Köksmästaren är lite som en gud. Men Gordon Ramsey tar ju detta till nya höjder. Mannen borde ju gå en Anger-management-kurs! Att bli så fly förbannad som han blir över precis allt kan bara inte vara nyttigt. Oroar mig för hans hälsa. Speciellt nu när det ryktas att han hamnat i ekonomiska svårigheter. Det om något måste han väl vara arg över...

Tina Nordström gillar jag. Hon är ju Ramseys raka motsats. Så till den milda grad att det strämmer mig lite istället. Jag menar, är det möjligt att vara så glad hela tiden?

Det manliga motstycket till ovan nämnda matporr måste vara Jamie Oliver. Han roar sig också med att slicka på fingrarna, något som faktiskt inte känns helt ok när man lagar mat! Visst verkar han genuint mysig, men samtidigt inte helt fräsch! Och på tal om fräschhet: Edward Blom och hans gästabud. Intressant koncept, men det är något med honom som känns lite snuskigt!

Sen finns det ytterligare en man som jag tycker är lite otäck. Per Moberg. Jag har fått förklarat för mig att det med största sannolikhet beror på att han spelat mindre sympatiska roller under sin skådespelarkarriär och att det säker är det jag associerar det hela till. Jag vet inte. Läskig är han.

Vilka har jag glömt nu? Gubbarna i "Sjön suger" räknas inte, för de är inte kockar. Det är mer komiker/skådisar som intervjuar/umgås med andra kändisar på ett gastromoniskt, maritimt sätt. Varför inte? Och sen han Niklas Ekstedt. Har aldrig riktigt fattat honom. Han verkar opålitlig. Kanske därför han inte lyckats bli riktig lika känd som många andra i TV?

Och sen har vi ju Marcus och Marcus såklart. Samuelsson i New York räknas kanske inte heller som TV kock i Sverige längre, men han står högt på gilla-listan. Han verkar veta vad han pysslar med och tycks ändå vara en ödmjuk och hyvens prick! Aujulay har sett laga mat med barn -och det gjorde han bra. Jag vill skriva "klipp dig och skaffa ett jobb", men jobb har han ju -och är dessutom bevislingen duktig på det!

Om att hitta hit

Samtal på jobbet:
Gäst: Det står på hemsidan att det är gångavstånd hit från centralen!
Jag: Ja, det tar ungefär en kvart att gå.
Gäst: Om man hittar, ja! Vi är från Norge!

(Tanke: om målet så är 50 meter bort kan det vara alldeles för långt att gå om man vandrar åt rakt motsatt håll istället för att läsa vägbeskrivningen eller kartan. Är det extra svårt för norrmän?)


Telefonsamtal på jobbet:
Potentiell gäst: Jag hittar två adresser till er på internet.
Jag: Oj, va konstigt. Vilka adresser är det hittat?
Potentiell gäst: XXgatan 15 och XXgatan 15-17. Vilken är den rätta?
Jag: Hotellet sträcker sig över båda numrena, så det spelar ingen roll.
Potentiell gäst: Men hur vet jag vart jag ska?
Jag: Ja, det är ju samma adress...
Potentiell gäst: Men det står ju olika, vart ska jag?
Jag (känner att diskussionen kan fortgå hur länge som helst): XXgatan 15-17.

(Tanke: 15 är en del av 15-17. Det kanske är lurigt?)

Deras val -bokstavligt talat

Nu ska vi prata politik. Och religion. Heta potatisar! I Schweiz har befolkningen nämligen just röstat ja (preliminära siffror) till ett förslag som förbjuder byggnation av fler minareter. Regering, parlament, FN och Amnesty tycker detta är helt absurt. Men om det nu är så konstigt galet och fel med ett sådant förbud, varför togs frågan ens upp? Jo, grundlagen i detta neutrala land säger att om man kan samla ihop 100 000 namnunderskrifter för ett ämne måste en folkomröstning hållas. Sagt och gjort, ett högerpopulistiskt parti raggade upp rätt antal pers som skrev under och idag röstades det. Kampanjen har drivits med hjälp av affischen här til höger. Inte nog med att minareterna ser ut som missiler för att avskräcka folk och ytterligare försöka likställa religion och krigsföring, det är ju dessutom ganska många torn på bilden. Då kan man ju fråga sig: hur många finns det egentligen i Schweiz? Jo, fyra stycken. Jaha, men då kanske det planeras en hel massa fler eftersom de röstar i frågan? Nej, det handlar om ett torn. ETT torn. Men nu får jag väl ändå ge mig, folket har ju röstat och sagt vad de tycker. Är det inte bra med direkt demokrati? Jo, om folk faktiskt säger vad de tycker! Saken är den att i Schweiz hålls sjukt många folkomröstningar. Ungefär hälften av alla världens nationella referendum har ägt rum i detta land! Man ska rösta ungefär fyra gånger om året, men då gäller det bara nationella frågor. Dubbla siffran om du vill räkna med även lokala ämnen. Tror någon på fullt allvar att folk knatar till valuronorna så ofta? Nej, de har tröttnat för länge sen och orkar inte bry sig! Detta förklarades för mig om och om igen när jag bodde i Schweiz och pratade med folk om hur de skulle rösta i den och den frågan. Det ska även sägas att medborgarförslagen oftast inte går igenom, vilket ger människor ytterligare en anledning att strunta i valen.

Men i slutändan: det är så det fungerar där. De har gjort sitt val. Bokstavligt talat. Då får jag väl sitta här och vara nöjd över att jag bor i Sverige nu. Hur missnöjda vi än må vara med våra svenska politiker, så kräver vi inte att få rösta om byggnationen av ett torn...

Skriv en bok om dina preferenser

Jag funderar på om min nackspärr eventuellt påverkade min hjärnverksamhet negativt. Kanske blev någon liten nerv överansträngd och gav bara upp till slut, vilket resulterar i att jag nu inte kan tänka klart? I alla fall har jag en fråga. Jag fick en bokning från en dansk resebyrå och på den står "Vänligen skriv: Bög". Vad tror ni att de menar? Inte kan det väl vara så att resebyrån verkligen tycker att gästens (som för övrigt reser ensam) sexuella läggning bör stå med på bokningen? Jag använde google translate för att se om bög möjligtvis kan betyda något helt annat på danska, vilket resulterade i översättningen "bok". Vänligen skriv en bok? Nja, sådär troligt va? Vad tror ni menas med detta något kryptiska meddelande?

Skönt att man är bra på nåt

Igår fick jag en komplimang av en gäst på jobbet. Det gjorde mig glad. Vad han sa? Jo, att min svenska var mycket bra. Dessa ord yttrades av en tysk man på engelska. Utan ett uns av sarkasm. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur han tänkte, men tackade glädjer mig åt att vara duktig på något i alla fall!

När jag för några år sedan jobbade på Nya Zealand fick en inhemsk kollega en liknande kommentar, fast av en amerikansk äldre dam. Hon sa "You speak very good English". Min arbetskamrat svarade "Thank you, so do you". Vi misstänker att tanten faktiskt missat det faktum att man talar engelska även där, men situationen blev väldigt konstig.

Tills urladdade batterier skiljer dem åt...

Dagens mest tragiska artikel? Det är klart att alla inte kan ha sån tur att man hittar sin livs levande drömpartner, men att gifta sig med en dataspelsfigur? Är det riktigt sunt? Nåväl, det är väl bara att hoppas att de unga tu blir lyckliga tillsammans...

God Tacksägelse

(och Grattis Sesame Street, 40 år!)

Fantastiska danskar

Har mer eller mindre trillat över en del diskussioner kring danskar och alkoholvanor på sista tiden. Spännande fenomen. Ska vi se det som en spaning?

Wolfgang Hansson läst en rapport och kommit fram till att danskarna jobbar för dåligt. Produktiviteten sjunker och i takt med den välståndet. De har det helt enkelt för gemytligt där de sitter "bekvämt tillbakalutad med en nyöppnad Hof i handen".

Öldansken har fått en stödgrupp på facebook. Vem? Jo, den packade danske killen som sprang in på plan under fotbollsmatchen Scerige-Danmark 2007. Han ska nu betala ett saftigt skadestånd, men någon välvillig människa har startat en facebook grupp som ska samla in pengar för att hjälpa honom. Det är ju faktiskt inte hans fel att säkerheten var dålig! Hmmm... jag undviker att komma in på diskussionen fotboll (även om det kliar i fingrarna och håller mig till ämnet danskar).

Och slutligen,motsatsen till ovan nämnda fall. En dansk som bor i Hylte i Halland anser att det sups för mycket där. Rena vilda västen kallar han det för. Människorna är otrevliga och tänker bara på alkohol och att bli så fulla som möjligt. Det är en fruktansvärd plats på jorden och var dansk som någonsin varit där svär att aldrig återvända. Nåväl, ungefär så tycker han. Paradox någon? Jag får ingen rätsida på det faktum att det är där han valt att bo och inte i Danmark där det, vilket med all tydlighet framgår från ovan två nämnda artiklar, inte tycks finnas sprit eller öl alls...

Cirkeln är sluten

I Norge har ett gäng grisar smittats med svininfluensa -av människor. Det råder ju delade meningar om huruvida det är grisar som är ursprunget till "den nya influensan" eller inte, men nog är det lite ironiskt?

Jag förstår inte...

Jag förstår inte. Den 16-årige kille som våldtog och mördade sin tjejkompis i Sparsör utanför Borås i augusti har fått sin dom. Det är så mycket jag inte begriper i den här historien. Hur kunde han göra det? Och mot sin kompis! Det borde kanske inte spela någon roll, men det känns som det om möjligt är ännu värre eftersom de var vänner. Det enda jag kan tänka mig är att han är allvarligt psykiskt sjuk. Idag dömdes han till tre års sluten ungdomsvård. Försvaret ansåg att det var en tuff dom. Visst hade han utfört dåden, men i den situation han befann sig i var det inte självklart att han kunnat göra bedömningen att hon skulle dö (drunka, på grund av att hon lades medvetslös med ansiktet under vatten). Hade han å andra sidan varit fyra år äldre hade han kunnat dömas till 16 års fängelse. Men låt oss nu ponera att han är så långt ifrån sina sinnens fulla bruk som det verkar: kan han då rehabiliteras på endast tre år? Om man är så sjuk att man våldtar och dödar en kompis, räcker tre års vård då för att säkerställa ett tillfrisknande och att man inte utför liknande våldsdåd igen? Är vår psykvård så fantastisk? Jag är ingen rätts- eller psykexpert, inte på något vis alls, men jag kan inte förstå hur tre år kan vara tillräckligt, vare sig som straff eller vård, när man på det mest brutala sett bragt en närstående om livet.

Oväntad fångst

Kan ni tänka er någon större förvåning än om man som fiskare får ett oväntat stor fångst? Typ en U-båt. Det hände nyligen utanför Gotland. En fiskebåt kände hur något fastande i trålen och man får väl misstänka att de blev i alla fall lite chockade när en U-båt dyker upp bredvid dem. Detta är bara ytterligare en i raden av alla saker som sker som "inte kan hända", men så länge det slutar väl och ingen blev skadad kan man väl få skratta? Men vad jag önskar att det fanns fotobevis på fiskarna ansiktsuttryck.... Alternativt ett litet barn som förklarar vad som sker.

Solarier -att tänka som en kålrot

Häromdagen meddelade gymet SATS att de kommer att ta bort alla sina solarier. Detta är ett resultat av en forskningsrapport kring hudcancer som Världshälsoorganisation WHO publicerat. Jag har inga invändningar mot detta. Jag solar själv någon gång per år när hudfärgen närmar sig ljusblå (grisskär kan jag leva med, men inte genomskinligt ljusblå), men i min värld är det upp till var och en att bestämma om man vill utsätta sin kropp för detta. Precis som det är upp till varje företag om de vill erbjuda solarier eller inte.

Nej, det som istället till lika delar roar och irriterar mig är utskicket från Solarieföreningen (jo den finns på riktigt). Kom nu ihåg att jag inte har nåt emot solariesolande egentligen, men detta upprop är så taffligt skrivet att jag nästan ångrar mig. Den lilla luntan gör det bara så enkelt, för dem som vill, att argumentera emot! Det hela handlar om en uppmuntran att genom samtal, insändare och bloggar argumentera för användandet av solarier följt av en lång rad skäl att använda sig av. Jag tänkte här dela med mig av några:

• Människan föddes på Afrikas slätter och är ämnad för ett liv i solen (Precis, vi ska inte vara instängda i lådor med artificiellt solljus)


• Influensor kommer under det mörka halvåret. I tropikerna finns ingen säsongsvariation av influensor (Korrekt, där finns väldigt liten skillnad mellan dagsljuset sommar och vinter, så de är lika sjuka hela tiden?)


• Under den mörka årstiden är vi extra sårbara för tex cancer, diabetes, blodpropp och influensa (Folk är ute och rör sig mer under ljusare tider. De jobbar dessutom mindre under sommaren vilket borde minska risken för stressrelaterade sjukdomar. Detta har knappast nåt med solariesolning att göra. Om det stämmer så tyder det ju snarare på att folk är friskare under sommaren -då man solar mindre i solarier och mer ute)


• Sola är nyttigt så länge man inte bränner sig. Man ska inte heller supa sig full eller äta sig fet (Vad är det för jäkla argument? Är du fem år? "De andra gör också fel")


• Tio gånger fler dör i prostatacancer än i hudcancer (Jaha, men dåså. Då måste vi ju öka siffran med hudcancerfallen så det blir jämt. Bra tänkt!)


• Somalier kallar autism för "svenska sjukan" (Och? Att "sitta bakom svenska gardiner" på tyska betyder att sitta i fängelse och "svensk" på engelska är samma ord som för kålrot. Hur relaterar detta till solarier?)
  

De hälsar också att de har belägg för alla resultat de skriver om (bland annat att solning motverkar hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer i mage, bröst och lungor) och att de har källorna -det står dock inte något om vad dessa källor innebär eller hur trovärdiga de är!

Och därmed basta!

Ibland är mitt jobb ytterst underhållande. En gäst kom nyss fram och frågade "I want to use the sauna. Do I need a special handkerchief?" Naturligtvis svarade jag att "No, there are towels down there", men sen började jag fundera: han kanske verkligen undrade över näsdukar och inte alls över handdukar. Jag borde inte ringakta hans språkkunskaper. Tänk om han bara kände sig snorig och av ren artighet undrade över uppförandekoden i bastun? Nej, jag får ta och skärpa mig och anstränga mig lite mer för att förstå vad våra besökare egentligen menar!

Som julafton för en pedofil...

Jag är upprörd. Besviken på världen vi lever i. Hur fel är det inte när barn inte längre kan skicka brev till tomten på grund av rädslan för pedofiler? Naturligtvis är det helt rätt att skydda knoddsen, men jag blir bara så genuint ledsen när det hela kommit till detta. Jag menar, jag kan knappt tänka mig något mer oskyldigt. Från ett barn sida alltså. Att det sedan är helt fel att tomten bor i Alaska är ju en annan sak. Alla med något som helst bakom pannbenet vet ju att den riktiga tomten bor i Rovaniemi i Finland. Och honom kan man fortfarande skicka sin önskelista till (Santa Claus, Artic Circle, 96930 Rovaniemi, Finland, om någon undrar)...

Passa dig, Moneybrother

Internationella toalettdagen är kommen. Om någon undrade så blev det 27 denna gången också. Följaktligen finns Moneybrother kvar i min goda bok, men med tanke på nackspärren (säkert ett ålderstecken) känns det mest som en tidsfråga. Typiskt gränsfall...

Gör om, gör rätt, Bobby

Efter 3 dagar konstant parkerad framför tv:n stör jag mig mer än någonsin på dålig reklam. Den som står högst på listan just nu är Bobby´s stylingprodukter. Till att börja med gjorde det abnormala putandet med läpparna att jag inte kunde koncentrera mig på något annat än just detta. Det är troligtvis orsaken till att jag först nu, efter att ha sett snutten ett tusental gånger känns det som, till fullo inser hur mycket den irriterar mig. För när jag lyckades slita blicken lite från munnarna, både frisören och modellens, upptäckte jag istället hudfärgen. Hon kanske kan vara mulatt, men det är något som inte stämmer med honom.Vad jobbigt det måste vara att ha fastnat i brun-utan-sol-burken. Eller råkade han ut för en likande olycka som Ross i det där avsnittet av Vänner? När jag kommit över även detta dras min blick slutligen till det som jag antar är det egentliga syftet med reklamfilmen: håret. Problemet är bara att det i mina ögon inte är fint. Det ser ju bara tetigt och konstigt ut när hon svingar runt det på catwalken...

Jag tror att reklam i allmänhet funkar. Även om det bara är filmen man kommer ihåg så finns produktnamnet där i bakhuvudet. Undantaget är väl dock om man får en direkt negativ upplevelse i samband med pausen mellan programmen. Jag minns Bobby´s spray. Jag vet precis hur flaskan ser ut. Och jag kommer aldrig köpa den -endast på grund av reklamfilmen!

Man får inte ha det för bra

Min vän K har sagt "Va i h-lvete! Aldrig får man va riktigt j-vla nöjd!" Jag håller med. Efter en helg med henne, Le Hag och Granntösen då vi marinerade oss väl (både utvändigt med varmt vatten och invändigt med gott vin) på spa kände jag mig lugn och avslappnad. Trots detta vaknade jag igår morse med ett ryck. Jag har drömt mycket de senaste nätterna och nu blev jag så chockad i drömmen att jag väckte mig själv. Rycket följdes omedelbart av ett knak. Och sedan smärta. Modell värre. Allt stelnade. Och sen insikten: detta har hänt en gång förr. Nackspärr. Det var som att återse en gammal fiende jag absolut inte saknat.

Resultatet av detta möte är att jag sitter hemma och överdoserar tigerbalsam, värktabletter och vetekudde. Och tycker synd om mig själv...

Otursdagen

Fredag den 13e. Smaka på orden. Vad tror ni kommer hända idag? Med största sannolikhet ingenting utöver det vanliga. Hittills har jag inte försovit mig, tagit fel på schemat för jobbet eller ramlat med cykeln. Det har inte varit strömavbrott och datorerna har inte strulat särskilt. Hissarna har inte fastnat och ingen har smitit från sin rumsnota. Jag har inte hört talas om någon brand, jordbävning, större trafikolycka eller annan katastrof. Ingen anhörig har ringt i panik. Jag är inte sjuk eller tröttare än vanligt. Ingenting har gått sönder.

Funderar ändå på att köpa en trisslott -bara för att utmana ödet. Man måste ju ge sig själv chansen att förlora...

Påhittat eller sant?

Vicki får panikångest av grönsaker. Otippat. Jag var inte heller något stort fan av kaninmat som barn, men den känslan växte liksom bort med tiden. Och det var definitivt aldrig tal om någon förhöjning av pulsen eller svettattacker, så det handlade ju knappast om samma sak. Det är kanske därför jag har lite svårt att ta Vicki på allvar. Det är ju naturligtvis jättesynd om henne om hon inte kan leva ett normalt liv på grund av sina känslor för grönsaker, men samtidigt är det lite skrattretande.

Här ska ni få ett bevis på min dubbelmoral. Det kanske är en fånig jämförelse, men håll till godo. Jag tycker nämligen det är allt annat än något att skratta åt att en rektor i Vellinge kallade dyslexi för "påhittad sjukdom". Mannen verkar ju inte veta vad han pratar om, trots all erfarenhet från skolans värld. Men, är det inte lite lustigt att jag har svårt att riktigt tro på grönsaksfobin samtidigt som jag accepterar dyslexin? Jag har ju inte upplevt något av dem. Är det inte konstigt att man är så formad av samhällets rätt och fel, och av vad som är accepterat som normalt, att man helt gör det till sina egna tankar och värderingar? För även om jag inser att så är fallet kvarstår det faktum att jag inte kan ta någon som är rädd för morötter och ärtor på allvar...

Första dagen (i resten) av ditt liv

Välkommen till världen bebisflickan! Och stort grattis till mina vänner A & M som blev föräldrar idag!

Service -she nailed it!

Idag är jag inte bitter. Inte det minsta. Istället ska ni få läsa en kort berättelse om service.

Jag hade ordnat tid för att äntligen fixa mina naglar och valt en salong vid namn Nails4life. När jag bokade berättade jag att jag skulle börja jobba vid 15 och hon gav mig en tid vid 12. Besöket hos nageltjejen Natalie drog dock ut lite på tiden (det tar ett tag att få snygga fingertoppar) och det stod efter en stund klart att jag inte skulle hinna till jobbet i tid. Vad gör hon? Hon ber pojkvännen sticka och hämta hennes bil och så kör hon mig till jobbet när behandlingen är klar! Detta, mina vänner, är service på hög nivå! Så hög att man förtjänar lite gratisreklam hos BitterBettan. Alltså, vill ni ha fin-fina naglar: gå till Natalie på Nails4life. Hälsa från mig!

Gud har humor

Om Gud finns, så har han/hon i alla fall ett sinne för humor. Eller så är vi nordbor bara ett stort misslyckande. Det kan liksom inte ha varit meningen att vi ska bo här året runt! Enda anledningen jag kan se är att Gud tycker det måste finnas något kul att titta på såhär i höstmörkret, till exempel mig, kall och dyblöt, cyklandes i motvind till jobbet. Det är nog roligt.

Göteborg i november suger!

Ett uns sundhet bland all galenskap

Jag fortsätter på temat budgetshopping. Idag togs det till nya höjder: Mammons tempel, shoppingens ultimata högborg. Ullared -Detta h-lvete på jorden!

Jag har varit där förr, men glömmer mellan varven bort hur jobbigt det faktiskt är. Jo, nu är vi uppbunkrade på diskmedel, tvål, bindor, konserver och så vidare och jag skulle ljuga om jag sa att julklappshandeln inte var inledd, men det verkar gälla en stor del av sydsveriges befolkning också nu. Det var hur mycket folk som helst där! Till slut tröttnade jag och slog mig ner med en samling manliga pensionärer i ett hörn av jättevaruhuset. Jag misstänker starkt att deras fruar, liksom min mor och hennes väninna, glatt knatade runt jämförandes priser på stålull och prejade andra tanter.

Flera gånger blev jag förvånad över hur trevlig personalen på Ullared är. De svarade (och visste alltid svaret) på mina frågor om var finns det och det? Hur hittar jag en sån? Dessutom idel leenden och försynta "Ursäkta" när de kom med sina gaffelvagnar och pallar med varor. Detta gjorde ju att jag blev ofantligt lycklig när jag insåg att det i alla fall finns en bitter person som jobbar där. Man kan ju inte låta bli att undra om denna skylten uppskattades av ledningen?

Jag hade också fel

En ny värld har öppnats. De senaste åren har jag konsekvent undvikit att handla på H&M, Gina Tricot och liknande affärer. Det har inte att göra med någon generell motvilja gentemot "fast fashion" som sådant utan mer med det faktum att de gånger jag följt med en vän dit har jag inte hittat något utan bara tyckt att allt varit konstigt, i kombination med att jag bestämt hävdar att alla känner igen kläderna och jag vill ju inte klä mig exakt likadant som alla andra. Jag har dock insett själv att den senare anledningen faller på sin egen dumhet: jag handlar ju på till exempel MQ och de kläderna har väl egentligen lika hög igenkänningsfaktor som någon annan svensk kedja? Dessutom känner ju i alla fall inte jag igen kläderna från H&M, eftersom jag så sällan besöker den butiken. Som sagt, jag inser att mina argument inte håller.

Jag var dock ändå lite skeptisk till Mannen med stort Ms svägerska (är hon min svägerska också då, eller hur funkar det?) under vår shoppingtur igår ville besöka just dessa affärer. Jag följde med, men tänkte aldrig att jag skulle finna något jag gillade. Döm om min förvåning när det plötsligt hänger ett par mycket tjusiga jeans framför mig. Priset var nästan löjligt lågt och de sitter som gjutna! I nästa fanns en fantastisk röd klänning, perfekt modell och till det mycket facila priset 300 kronor. Tyvärr i fel storlek, men det är ju här det riktigt fina med butikskedjor kommer in. Det finns ju fler ställen att leta efter den! Veckans projekt är utsett: Find THAT dress!

Men det jag tar med mig mest från denna shoppingupplevelse är inte dagens fynd, utan glädjen över att ha återupptäckt prisvärd shopping. Kvalitén må inte vara super, men jag förstår ju att jag får det jag betalar för. Då så! Tänk va skönt när man blir överbevisad. Och vad fantastiskt att man har rätt att ändra sig!

Anna Skipper har fel

Av någon outgrundlig anledning känner jag motvilja gentemot Anna Skipper. Jag vet inte riktigt vad det grundar sig i, men det kan vara så enkelt att jag, personligen, inte tycker hon verkar trevlig. (Jag vill dock poängtera att jag aldrig träffat henne, utan detta bara är en magkänsla som beror på hur jag uppfattat henne i TV). Hur som helst så log jag lite skadeglatt åt Karin Ahlborgs funderingar i dagens matkolumn. Hur många gånger har vi inte sett kändisar göra reklam för diverse olika saker, vare sig de har att göra med deras "expertområde" eller inte?

Jag tycker det vore roligaste om Skipper började promota bröd efter tidigare uttal som "Bröd är död". Jag uppskattar den typen av helomvändningar -mest för att jag gillar smörgås. Och bilden ÄR rolig...

Hem från jobbet

"Det är slut, det är över,

det är sömn jag behöver!

Se sången tar slut, livet börjar om.

På vintern ska man ha långkalsong!"

-Carl-Einar Häckner

För lång tid för kortavgift

Vad gnäller hon över idag då? Jo, dålig timing. Vems? Min egen.

Idag tänkte jag unna mig en sushi till middag. Denna inköps på den förträffliga lilla japanska restaurangen på Stampgatan. Det enda som inte är så förträffligt med denna lilla skrubb är att de tar kortavgift om man inte betalar kontant. Detta irriterar mig lite, men för att undvika dåligt humör stannar jag och tar ut pengar på vägen.

Jag stiger av min cykel framför bankomaten, tar fram mitt kort och i samma sekund som jag ska föra in det i springan blinkar hela maskinen till och skärmen blir röd. "Ur funktion. Service pågår." lyder meddelandet. Jag hör röster innefrån maskinen, så uppenbarligen är skylten helt i sin ordning. Service pågår. Frågan är bara hur länge. Ska jag stå kvar och hoppas att allt är löst inom någon minut? Jag vågar inte chansa utan trampar vidare i jakt på en annan pengamaskin. Men tanken förföljer mig: om jag bara varit 30 sekunder snabbare hade jag ju hunnit få mina pengar...

Mord eller middag?

På tal om kändisar som påminner om varandra ... Är det bara jag som ser det här också? Jamie Oliver måste vara Leif GW Perssons sedan länge borttappade son. De är ju jättelika varandra! (Det var bara lite svårt att hitta en bild där han till höger log eller en bild där han till vänster inte gjorde det...).

De har ju till och med samma kroppsspråk!

En hissnande kväll

Jag älskar det faktum att det sällan blir som man tänkt sig. Igår kväll åt Granntösen, Mannen med stort M och jag middag ihop. Efteråt blev det lite fåniga youtube-klipp följt av några drinkar. Sen hörde vi plötsligt att det lät väldigt från trapphuset. Detta är i sig inget konstigt, då vi bor i ett tämligen lyhört hus, men att rösterna inte försvinner uppåt eller nedåt, utan stannar utanför vår dörr hör inte till vanligheterna. Vem väntar på hissen på våning ett? Vi insåg dock ganska snart att någon satt fast i hissen och att rösterna vi hörde tillhörde de instängdas vänner som stod i trapphuset och försökte kommunicera med dem. Saken är den att jag sedan jag första gången besökte Granntösen, långt innan jag själv flyttade in i huset, varit livrädd för just denna hiss och konsekvent vägrat använda den. Hissar generellt sett är helt OK, men denna utstrålar fara på alla sätt. Nu är det bevisat. Av någon anledning fann vi situationen underhållande och det dröjde inte länge innan Mannen med stort M hade lovat mig 1000 kronor om jag gick ut och tog kort på spektaklet och la upp bilden här på bloggen, med fotomodellernas tillåtelse såklart. Sagt och gjort.


Efter ett litet tag kom en tekniker från hissbolaget och fixade problemet. Hissfångarna fick komma ut och allt var frid och fröjd. Och vi blev inbjudna till festen som samtliga involverade i ovan nämna räddningsuppdrag (utom reparatören då) var gäster på. Jag fick där inte bara veta att det passande nog var "Grannens dag" utan också en detaljerad förklarning om hur folk hängde ihop med varandra och vem som skulle paras i hop med vem, genom ett jättefint skriftligt diagram som jag delar med mig av här. Saker klarnade kanske inte precis helt, men jag tyckte tanken var fin.


Så kom det sig att jag avslutade kvällen, osminkad och iklädd mysbyxor och tåstrumpor, i en lägenhet några trappor upp hos en tjej jag aldrig träffat. Där satt jag omgiven av främlingar (plus Granntösen och Mannen med stort M) och funderade på vad jag ska göra med mina nyvunna 1000 kronor...

Dyr hobby

Idag är det dags för fotboll i Göteborg. IFK-AIK, en rejäl så kallad högriskmatch. Och hela stan bävar. Ska det behöva vara så?

Jag har inget egentligt intresse av fotboll. Under mina tonår tog sig det lokala laget på min hemort från gärdsgårdsserien hela vägen till allsvenskan och sen dess har jag haft ett getöga, inte så mycket mer, på deras varierande framgång. Jag har glatt mig åt deras framsteg och surat lite lagom när de förlorat, men aldrig, aldrig har jag utsatt någon för fysisk skada eller något för skadegörelse när laget gjort mindre bra ifrån sig. Men nu är jag ju heller inget hardcore fan. Det kanske är det som är skillnaden. Eller så är det helt enkelt så att jag inte ser poängen varken i att klottra, välta papperskorgar, kasta gatsten eller i att klå upp motståndarnas supportrar. Jag är helt enkelt kapabel att uttrycka min frustration på andra sätt. När jag gått på match har syftet varit underhållning, gemenskap och att stödja lokal verksamhet.

Säga vad man vill om sporten som sådan: man kan tycka både det ena och det andra om fotboll. Tidigare har det ju gällt att gillar du det inte så slipper du kolla. Jag, som anser att det är lite väl mycket filmande och fjollighet, brydde mig helt enkelt oftast inte om att titta på det. Och visst, själva matchen kan jag ju undvika nu också. Men omständigheterna runt om påverkar oss nu vare sig vi vill det eller ej. Halva stan ska spärras av. Häromdagen ringde en potentiell gäst till hotellet jag arbetar på och undrade om det verkligen var säkert att besöka Göteborg denna helgen. Tusentals extrainkallade poliser ska bevaka Gamla Ullevi och gatorna omkring. Vad kostar detta? Och vem tror ni betalar? Evenemang som drar in pengar till staden eller skapar goodwill ska främjas, dem ställer jag gärna upp och stöttar -vare sig jag har ett personligt intresse i dem eller ej. Men nu gäller det något som kommer att skräpa ner och störa ordningen, något som av många uppfattas som hotfullt och som kostar skattebetalarna betydligt mer än vad inkomsterna motsvarar.

Jag har tröttnat. Inte på sporten fotboll som sådan, för den kan jag ju välja bort om jag så önskar, men på problemen runt omkring. Det känns konstigt att klubbarna ska tjäna pengar på inträden när staden får betala kostanderna. Låt lagen, det vill säga de som får ut något av matchen, stå för utgifterna istället. Då kanske supportrarna blir mer benägna att sköta sig? Om inte, spela för tomma läktare. Att förstöra nöjet för den majoritet av fotbollsentusiasterna som självklart går på matchen för att ha kul, inte för att bråka, är ju synd, men det gäller att ta ansvar. Det kan väl inte vara rätt att allmänheten, som inte intresserar sig för arrangemanget, ska bli lidande och i slutändan får ta notan? Dessutom, är det kanske så att det enda som verkligen svider är tomhet i den egna kassan?

Happy Halloween

Tycker bara att denna bilden är så härligt motsägelsefull. Jag trodde tidigare att det amerikanska konceptet innebar att det skulle vara läskigt och spöklikt på allahelgona, men här står en liten gosse med sin otäcka pumpa och ser lika förbannat lycklig ut för det! Det faktum att man önskar varandra "Happy" Halloween har alltid tytt sig lite konstigt i mina öron. Om man nu vill önska någon glädje kanske man inte ska klä ut sig till Liemannen? Men nu fattar jag äntligen. Alla har fel. Utom lillgrabben på bilden. Det ska vara trevligt och glatt, så därför mina vänner, önskar jag er en trevlig, glädjerik och allt annat än skrämmande Allahelgonahelg!

Främling -för vett och sans

Jag vet inte om det handlar om dålig journalistik från Expressens sida, eller om det är Carola som närmar sig Anna Ankas intelligensstatus (helt otroligt hur ofta saker går att jämföra med den hollywoodfrun!). I dagens artikel finns det framför allt två saker jag finner underhållande.

1. Påståendet att man aldrig blir profet i sitt eget hemland. Hon säger sig mötas med mer respekt i Norge, följt av kommentaren att får man uppmärksamhet utomlands medför det ett högre anseende i Sverige. Är inte detta lite motsägelsefullt? Om hon nu är så stor i Norge borde hon ju med den logiken njuta av denna höga prestige här hemma? Och därmed faktiskt bli uppskattad, känd och populär -vilket hon bevislingen inte är.
2. Carolas filmplaner. Det som ligger närmast till hands är "en musikalfilm, typ romantisk action". På fullast allvar: hur många filmer i den kategorin kan ni komma på?

Det är relationen det är fel på!

Diskussionen om jämställdhet fortsätter. Jag blir så trött på alla dessa kvinnor som gnäller över hushållsgörat. Missförstå mig rätt nu, jag tycker absolut inte att kvinnor ska tvingas stanna hemma för att diska, städa och ta hand om barnen medan männen gör karriär, men detta eviga påpekande gör mig nipprig. Naturligtvis har vi rätt till samma förutsättningar, oavsett kön. Steg ett måste dock vara att lösa din egen situation om du inte är nöjd, inte kräva att världen ska förändras utifrån. Varje resa börjar ju dessutom med ett litet steg, eller hur är det man säger? Får du sämre lön än en manlig kollega, trots att ni gör samma arbete? Varsågod, sparka och skrik, jag stöttar dig till 100%. Men är det verkligen värt mediautrymme att argumentera om vem som sorterar barnens kläder oftast? Det känns som om det är sådana här artiklar som tar fokus från det som faktiskt är viktigt i jämställdhetsdebatten.

Jag kanske har tur som har en sambo som anser det fullt normalt att vi delar på sysslorna. Vi har delat upp det på ett sätt som funkar för oss. Och visst grälar vi, men jag tror aldrig det varit om eller på grund av göromål i hemmet. Vare sig man löser det som vi eller på annat sätt, så är det väl upp till varje par? I vissa relationer har kanske den ena parten mindre möjlighet att sköta hemmet, men bidrar till hushållet på annat vis. Jaha? Då är det den lösning man har valt. Man får väl prata om saker! Gå inte ut och demonstrera på gatorna mot att män gör för lite hemma. Det är inte världen det är fel på när det gäller ditt hem, det är din relation!

Lika som bönor?

Igår satt Mannen med stort M och jag och tittade på Roast på Berns. Jag

kunde inte sluta tänka på hur lik Mr Bean Soran Ismail är. Är det ingen annan som ser det?

Med hål som mål -om man tål

Alla har vi våra skavanker. Vissa fler än andra, men var vettig människa försöker troligtvis dölja dessa så gott det går. Undantaget verkar vara piercingar och då främst dem i näsor. Varför är det bara folk med riktigt fula näsor som beslutar sig för att sätta ett extra hål i dem? Det drar ju bara mer uppmärksamhet till denna, redan från början väldigt konstigt formade, kroppsdel. Undantaget som bekräftar regeln är min kompis K. Hennes näsa är fullkomligt normal. Fast å andra sidan valde hon en pyttesten som prydnad och inte någon tjurring. Så sambandet kanske finns där ändå: ful näsa -stort smycke, fin näsa -diskret smycke?

Mannen med stort M hävdar för övrigt att man inte kan lita på killar över 15år med hål i örat. Jag är benägen att hålla med. Jag tänker på pirater. De ska man nog inte lita på. Fast jag vet inte om det är bättre med tjejer med öron dekorerade som kollegieblock. Fult är det i alla fall.

På tal om piercingar så kan jag berätta om en underhållande incident som utspelade sig för några år sedan när jag delade lägenhet med bland annat just en piercare. En dag kom han hem och berättade att en kund ville sätta tre små stavar genom huden på armen. Han hade inte utfört just detta tidigare och undrade därmed om jag eller någon av de andra flatmatsen kunde tänka sig att ställa upp som provkanin. Vi blankvägrade naturligtvis vilket ledde till att han gjorde det på sig själv. Problemet var bara att han hade armen böjd. Resultatet blev att raden av stavar blev sned när armen rätades ut. Då försökte han igen med rak arm. Här inser den klipske vad som hände när han sen böjde armen. Oavsett hur han gjorde kunde han inte få till någon snygg symetri. Allt detta var tämligen roande för oss andra, dock inte för stackarn själv som slutade kvällen med ett rätt högt antal små hål i vänsterarmen. Tänk er resultatet av en mycket idog geting som tror att han är en hackspett...

Bloggen kapad av bibelskola

Detta är väl något att i högsta grad bli upprörd över! För jag vet inte vilken gång i ordningen dyker följande sida upp när jag ska in på bloggen. Notera adressen -jodå, den går till BitterBettan. Vad är då felet? Ett ynka litet S. www.bitterbettan.blogpot.com istället för www.bitterbettan.blogspot.com Jag vill härmed klargöra för alla att denna blogg inte har något som helst med bibelskolor att göra. Det här känns inte OK!

Om en egoistiskt gnällkärrings perspektiv

I en helt ofattbar debattartikel skriver Tinni Ernsjöö Rappe om sina tankar kring kärnfamiljens upplösande, dvs skilsmässa, utifrån kvinnans synvinkel. Jag har lyckligtvis inte upplevt detta personligen, varken egen eller föräldrars, men kan ändå inte låta bli att undra över hur hon tänker.

Hon menar, på fullt allvar, att kvinnor stannar i en destruktiv relation av anledningen att papporna vid en eventuell skilsmässa får delad vårdnad och att mammorna därmed missar hälften av sina barns liv. Varför skulle männen sakna sina barn mindre under tiden de är hos den andra föräldern? Om båda föräldrarna är lämpade, hur kan bästa lösningen då inte vara att barnen får tillbringa lika mycket tid hos dem båda? Ernsjöö Rappe menar vidare att mamman har mer rätt till barnen eftersom hon, statistiskt sett, tvingats lägga mer tid på dem under förhållandet. Min stilla undran är, blir det inte då ännu mer orättvist om hon tvingas ta hand om dem ännu mer? Den här kvinnan verkar helt rubbad. Det handlar inte om att äta kakan och ha den kvar, här är det att sälja hela jäkla bageriet och fortsätta håva in pengarna som gäller!

I åratal har kvinnor (om många män) kämpat för jämlikhet, att kvinnor och män ska behandlas lika. Påståendena i denna artikeln är ju ett lika stort steg bakåt som Anna Ankas uttalanden om hur fruar bör vara och göra för att passa sina makar. Eller har jag missförstått allt? Är det så att Ernsjöö Rappe bara vill att folk ska tycka synd om henne? Hon anser ju att hon sitter fast i en kvinnofälla, men att utvägen är en ännu värre kvinnofälla. Jag försöker komma på en lösning, men vill man gnälla på precis allt så finns det faktiskt ingen. Om hon så vore ensam, homosexuell, barnlös, särbo eller polygamist -jag är övertygad om att Fru Ernsjöö Rappe skulle vara missnöjd. I detta fallet är det inte omvärlden det är fel på, det är henne och hennes förhållande!

PS. Hon verkar även ha missat en, i mina ögon, inte helt oväsentlig detalj: Vad är bäst för barnet?

För rolig för att utesluta...

Roadrage med cykel

Vad är det som gör att vissa människors reaktion när de själva gjort något galet är att skrika på andra? Jag finner detta ytterst intressant. När jag cyklade till jobbet idag var jag nära att krocka med två medelålders män (jag höll på att skriva herrar, men det känns lite höviskt och trevligt och jag känner inte på något vis att de är värda en benämning av det slaget). De stod mitt i cykelbanan när jag i en ganska hög hastighet kom nedsusandes för Eklandagatan. Min reaktion var att plinga för att få dem att flytta på sig. Deras reaktion var att fäkta med armarna och skrika "Man kan väl svänga!". I flera minuter tänkte jag på att man borde stannat och förklarat innebörden av cykelbana. Och hur den skiljer sig från gångbanan bredvid. Det var ju inte så att det var ont om plats för dem där, men det är lite krångligt att hoppa i sidled upp på en trottoar med en cykel. Nåväl, för mig i alla fall.

Så jag muttrade tills jag nästan tuggade fradga och trampade på så jag blev nästintill genomsvett (vilket blev en extra bonus när jag kom till jobbet och insåg att jag glömt mina arbetskläder hemma. Följaktligen fick jag tillbringa hela passet i en svettig tröja). Sen skrev jag ett inlägg på bloggen om det hela.

Enda gången jag skriker åt främlingar är när jag kör bil och mina medtrafikanter gör puckade saker. Då förtjänar de det. Man får gott meddela andra när de gör konstiga grejer, hur ska de annars lära sig? Men inte en enda gång har jag hytt med näven och gapat efter någon när jag själv gjort ett misstag.

Dagens två mest otippade tidningrubriker

Fyraåring full på dagis
-eller Full fyraåring får fina fingrar. Jag har i ett tidigare inlägg funderat över vad som kan vara farligt med handsprit. Att ett barn skulle kunna uppskatta smaken av den och skicka på händerna tills hon blev berusad hade jag dock inte i min vildaste fantasi kunna komma på. Blir personalen på dagis skyldiga till langning nu? Då har vi ju ytterligare en yrkesmässig fara! I övrigt oroar jag mig för flickans framtid. Vanor som grundas så tidigt har väl en förmåga att hålla i sig?

Skridskobjörn dödade direktör
Vad ska man säga? Ge aldrig skridskor till en björn?

En smalare sak?

Just när man trodde det inte kunde bli värre. Ralph Lauren har bett om ursäkt för sin taffliga retuschering (se blogginlägg från i förrgår), men de lyckas fortfarande inte hålla fingrarna i styr... Ska man bättra på någons utseende (nåväl, det är väl en smaksak antar jag), kan man väl ändå göra det lite snyggt?

Kufisk kub-hobby

Jaha, så måste det ju va. Världens märkligaste hobby är utsedd. Eller nja, det finns säkert ännu mer udda sysselsättningar, men denna måste ändå hamna långt upp på topplistan: Speedcubing. Jag som varken har tålamod eller speciellt stort sinne för logiskt tänkande finner denna sport (?) både komisk och tråkig samtidigt. Komisk för att folk utövar detta på fullt allvar och tråkig för att jag själv aldrig skulle lyckas lösa Rubiks kub -oavsett hur lång tid jag fick på mig. Om jag inte fick fuska och byta plats på klistermärkena alltså...

En smal sak?

Nu får det väl ändå vara nog. Som tjej av det lite rundare slaget är jag van med att modeller knappast är i min storlek utan ofta ser lite undernärda ut i mina ögon, men detta är ju löjligt!


Kvinnan till höger är, som ni ser, inte direkt rundlagd, men ändå ansåg Ralph Lauren att hon behövde photoshoppas för att passa in i hans kampanj. Hur bisarr ser hon inte ut nu (till vänster)? Som en liten bisats kan också nämnas att hon fått sparken från arbetet som modell på sagda klädesföretag -eftersom hon var för tjock!

Ladies fight

Igår var det Ladies Night i Göteborg. Ni vet, Mikael Tornving, Andreas Johnson och Martin Stenmark med lite uppbackning av muskelknutten Magnus Samuelsson i sällskap av 8500 åskådare av kvinnligt kön i Scandinavium. Jag hade väntat mig skrikande 45-åriga barnlediga damer med för djupa urringningarna i de tajta tigermönstrade topparna och desperation lysande i ögonen. Tornving sa till och med något om "dessa kvinnor som en en j*vla gångs skulle vill få gå ut och bete sig oansvarigt". Döm om min förvåning när jag insåg att medelåldern var typ 30 snarare än 45. Det hela var riktigt underhållande och vi tjejer hade en kul kväll, men jag undrar förtfarande varför är det så svårt för vissa att sitta still. Föreställningen var inte två timmar lång, men under den tiden var det ett väldans spring på somliga. Till slut tröttande jag på att resa mig i tid och otid, så efter det fick damerna knö sig förbi bäst de kunde. Vilket naturligtvis resulterade i lite trampande tår, gruffande och en och annan pust, stånk och stön -från både deras och min sida. Känns så här i efterhand som rena turen att det hela inte urartade till en gigantisk catfight.

Introducing: Le Hag

Min vän Haggan, Le Hag, är lite upprörd över att hon inte omnämnts med namn än i denna blogg. Därför, Haggan, detta stycke tillägnas dig och dina one-liners.

Igår berättade Le Hag om när hennes lillebror skulle på maskerad utklädd till någon barnprogramsfigur vid namn Doktor Mugg. Jag är lite osäker på vem detta är, men utklädnaden bestod tydligen av en (ren) roasits runt halsen. Ur Haggan strömmade snabba, härliga förolämpningar: "ser du ut så där kommer du definitivt bli spolad", "va skitig du är" och "vilken sits du hamnat i". Aaah, jag är så stolt över att ha vänner som henne!

Mannen med stort M ville uppenbarligen inte va sämre när vi i morse såg att hallen inte direkt var välstädad och yttrade orden "Någon har spridit lööööv i hallen". Fint.

Lycka

Från min arbetsplats har jag god uppsikt över motorvägen. Mycket god till och med. Under morgonen hade jag sällskap av en av våra yngre gäster, ett barn på 2-3 år som stod upp i en soffa och med stor begeistring tittade på E6:an utanför fönstret. Så kom ett förtjust utrop "En astii", tätt följt av "en astii". Sen dröjde det lite innan jag hörde ett glatt "en astii ill". Ungen fortsatte att nästa i extas ropa "en astii" varvat med "en astii ill" ganska länge innan jag förstod vad det var som var så spännande och underhållande: lastbilar. "En lastbil" respektive "en lastbil till". Min enda tanke: tänk om man finge vara så lycklig varje gång man såg en lastbil!

WTF VTf!?

Jag, och många med mig misstänker jag, kommer sakna de gröna stämpelmaskinerna på Västtrafiks bussar, spårvagnar, tåg och båtar. De har uppenbarligen sina fel och brister (se bilden), men innebär ändå av ett tryggt inslag i vardagen. Jag har ett vagt minne av det gamla systemet, med rosa sjömärkesbeprydda kuponger som man kunde riva isär. Och spara. En sommar hade jag hade hela plånboken full efter ett 4H dagläger... Ah, vilka tider! Men tiderna förändras och jag lärde mig leva med magnetkorten. Inte förrän på den senaste tiden, då jag försökt lära mig det nya systemet, har jag insett att jag tom uppskattar de små papperskorten. Jag tar det för högst otroligt att jag kommer känna samma tillit till de nya kontoladdade plastkorten. Det är inte så att jag på något vis håller alla plastkort för onda, nej, jag är snarare en tämligen hängiven användare av dem. Men detta är, mig veterligen, det enda där jag inte själv får bestämma vilket belopp som debiteras mig. Västtrafik har ju bevisligen haft lite problem med GPS-avläsningen, dvs att samma resa kostar olika mycket olika gånger. Hade jag fått godkänna beloppet hade jag säkert varit mer positivt inställd. Varför kan jag inte få trycka summan/siffran själv?

Vidare är det ju helt vansinnigt ut turistsynpunkt. Hur många av Göteborgs besökare kommer vilja betala pant för ett kort som familjen ska använda en dag eller två? Om de överhuvud taget lyckas fundera ut hur det fungerar att byta mellan barn och vuxen. För man köper knappast två kort om man behöver lägga pant på båda! Och panten då, på Västtrafiks kontor har de satt upp skyltar där det står att att de inte ännu kan åtgärda den ändrade panten. Jag frågade om jag behövde betala 100 kr i pant fortfarande eller om den nya på 50kr hade börjat gälla. Till svar fick jag ett otrevligt pekfinger mot skylten. (Någon som vill tipsa om en bra charmkurs, SJs kanske?) Jag förklarade lugnt att jag inte frågade om jag kunde få tillbaka pant, utan vad som gällde om jag ville köpa ett kort idag. Alla vi som arbetar inom kundservice har full förståelse för att vissa frågor är irriterande och att det är störande när man måste svara på samma fråga för femtielfte gången. Saken är bara den att det ingår i jobbet. Sitter man i en information måste man kunna ge -just det- information! Vill man sen sätta upp skyltar för att slippa vissa spörsmål, så se för guds skull till att formulera dem så att det inte resulterar i ännu fler frågor!