Avis -so I try harder

Får man vara avundsjuk? En väldigt enkel fråga egentligen, men samtidigt inte. Sen barnsben har vi fått höra att det är fel och fult att att känna på detta sätt. I vissa ordböcker står missunsamhet och rivalitet som synonymer. Ser man det på det sättet så är jag villig att hålla med om att det är ett ont påfund, men i mitt huvud är avund inte alls det samma som att man inte önskar någon annan det allra bästa. Det innebär helt enkelt bara att jag också vill ha det! Flera människor i min omgivning har lyckats med olika fantastiska saker och rönt stora framgångar inom diverse olika områden. Jag unnar dem verkligen detta. Det är folk som kämpat hårt och är värda varje uns av success. Men likt ett litet barn sitter jag där och tänker "jag vill också...". Missförstå mig nu rätt, jag önskar inte exakt samma saker som dem, utan att mina drömmar ska besannas. Till största del är detta ett egoistiskt tänkande, den bortskämda lilla ungens vilja, men det finns faktiskt något annat i det också. Och det är känslan och stämningen som uppstår när man sitter ett gäng och alla berättar hur bra det går, hur fint det är och så vidare. Förr eller senare så frågar någon "och hur går det med..." och då sitter man där som historiens största party-pooper (för att ljuga är inte riktigt min grej). Naturligtvis kunde läget vara värre, inte är mitt liv så illa alls. Tvärtom. Just nu är siktet inställt brant uppåt framåt. Jag tror inte jag sett så positivt på framtiden sen studenten (och ja, jag får ju erkänna att det var ett tag sedan...). Nu är det min tur! Tills dess allt lossnar för mig (och det ska det göra i år, det har jag besämt) får jag väl satsa stenhårt på att lite av min omgivnings strålglans och framgång ska fasta på mig också. De jag umgås med är ju fantastiska, borde inte det säga något om mig?