Låg KIQ?

Jag har nu varit frisk från den elaka förkylningen över tre veckor. Ingen feber, ingen "ont-i-hela-kroppen-känsla", ingen rinnig näsa. Skönt. Absolut. Men varför, oh varför, tycker mina luftvägar då att det verkar så kul att titt som tätt ge mig hostattacker? Kvällarna är värst, men har jag motionerat aldrig så lite kommer det också som ett brev på posten (Posten, inte DHL) några timmar senare. Det är som ett litet dammkorn far omkring i halsen, tills det beslutar sig för att med en otrolig kraft förmå allt från lungorna till halsen att trycka ihop sig och resultera i -ljud. Inget annat. Det river inte till, jag hostar inte upp nåt som är skönt att bli av med. Farbror Doktorn som gav mig hostmedicinen skrev också ut penicillin, men det verkar inte ha hjälp det minsta. Jag önskar man kunde säga åt sin kropp: Gör så här, inte sådär! Det kanske man kan, men min kropp verkar inte fatta. Kan man ha låg Kropps-Intelligenskvot?

Längtan till våren -från bussen

Bra timing. Inte av Västtrafik, herregud absolut inte, utan av GP. I dagens webupplaga står att läsa att kollektivtrafiken i Göteborg har svårt att hålla tider. I en artikel kan man läsa att 12% av bussarna avgår för tidigt och i en annan att var fjärde är försenad. Detta betyder att mer än en tredjedel av alla bussar i stan inte går när de ska. Hur många som inte går överhuvudtaget förtäljer inte historien. I morse uteblev min buss helt och hållet, så ilskan mot Västtrafik var stor redan innan jag hann läsa tidningen. I och för sig är det ju ingen störra gissning att bussens avgångstid imorgon kommer stämma lika lite överens med tidtabellen som den gjorde idag, så därmed hade GPs timing säkerligen varit lika god även om artiklarna gick i tryck då...

Jag har skickat iväg ett artigt brev till dem där jag snällt förklarar att även om inte de bryr sig om att deras anställda är i tid, så gör mitt jobb det. Det skulle uppskattas om de kunde uppfylla sitt enda syfte: att förflytta mig från bestämd plats A till bestämd plats B på bestämd tid (för ett bestämt pris har jag gett upp. Det verkar helt enkelt alldeles för svårt för dem). Åh, vad jag längtar till våren så jag kan börja cykla igen. Tänk att gå hemmifrån i tid och veta att man hinner fram i tid! Ljuva dröm...

Ändamålen helgar inte medlen

Min käre gudfar fick en get av Mannen med stort M och mig i julklapp. Det var tänkt som en god handling. Ett enkelt sätt att önska någon god helg och samtidigt göra en insats för någon som verkligen behöver det. Geten skulle vara dräktig och mycket snart befinna sig hos en fattig kvinna i Mocambique där hon skulle komma att ge stor glädje i form av både mjölk och killingar (=extra inkomst) till familjen. Jag har fortfarande ingen anledning att tvivla på att detta skett.

Men företaget ActionAid, som jag "handlade" av, har förbrukat mitt förtroende för dem för all framtid då de lämnade mitt telefonnummer till ett annat bolag, nämligen Swedish Fundraising. De lever på att via telefon tigga pengar till diverse välgörenhetsorgansationer och har de senaste veckorna ringt mig stup i kvarten. Ibland när jag inte svarat har det kommit ett sms istället. Jordbävningen på Haiti är en katastrof av monumentala mått, men jag väljer helt själv hur jag vill stötta hjälparbetet. Och det blir definitivt inte till via en organisation som stör mig i tid och otid och som dessutom gör det på ett olagligt sätt.

Olagligt? Hur tänker jag då, undrar vän av ordning. Jo, SWEDMA och Sveriges Callcenter Förening har tagit fram regler för hur telemarketing får gå till. I dem står att det generellt sett inte är tillåtet att marknadsföra sig till mobilabonnemang (fasta telefoner kan man anmäla till nixregistret, men det funkar ej med mobiler). Undantagen är om man redan tidigare etablerat en kontakt eller om man frivilligt lämnat sitt nummer för det specifika syftet kundkontakt. De måste även i sådana fall ha förklarat att de tänkt använda personuppgifter och nummer i marknadsföringssyfte. Denna information har inte delgivits mig. Jag har aldrig varit i kontakt med företaget Fundraising Stockholm. Nu räcker det. Ett enda samtal till och de kan vänta sig en anmälan till Etiska Nämnden för direktmarknadsföring.

Gärna hög lön -men köp inget dyrt!

Tydligen har det blossat upp en debatt om huruvida ledande politiker har rätt att använda dyra accessoarer. Bakgrunden är en Luis Vuittonväska som Mona Sahlin har, som dessutom tydligen var en gåva. Det är inte ofta jag försvarar henne, men detta var bland det mest idiotiska jag hört på länge. Låt folk köpa vad de vill! Är det något som ska diskuteras så är det väl politikernas löner -inte hur de förbrukar sina pengar. Det är fantastiskt konstigt när diverse kännare och experter tycker det är extra fel för att det är en socialdemokrat som äger denna statuspryl. Jaha, men då måste ju slutsatsen va att alla politiker på vänsterkanten per automatik ska ha lägre löner. Börja i den ändan!

Cred till Fysiken!

Ok, de är inte sämre än att de kan ändra sig -då ska inte jag vara det heller! Nytt meddelande från gymmet som säger att de som tidigare redan blivit lovade att träna obegänsat naturligtvis ska få det. Stiligt. Snyggt jobbat! Heder åt Fysiken! Det lönar sig att föra oväsen när någon gör uppenbart fel...

Skämmes Fysiken!

Gymmet Fysiken har, som tidigare nämnts, prova på vecka. Detta har de bland annat marknadsfört genom direktreklam rakt hem i brevlådan. Rubriken lyder "Kom igång med träningen". I måndags efter sessionen bland tyngderna frågade jag killen i receptionen om man fick gå hur många gånger man ville samt om man behövde fylla i en gästlapp varje gång man. Svaret jag fick var att man fick besöka Fysiken hur mycket man ville (man kommer ju inte igång med träning genom att gå en enda gång, eller hur?), men att lappen med namn och kontaktinfo var nödvändig. Inga problem! Konstigt nog fick Mannen med stort M helt andra uppgifter när han var där någon dag senare: endast ett besök per person. Detta gör mig irriterad och förbannad. Någonstans måste man faktiskt stå för det man sagt! Tydligen hävdar Fysiken att prova-på-temat blev lite för populärt och de måste se till sina medlemmar först och främst. Detta förstår jag. Däremot fattar jag inte hur de inte kan ha insett detta tidigare. De har ju ändå kört detta koncept två gånger per år sedan urminnes tider. Slutsats: framförhållning är bra. Att se till att de anställda vet vad som gäller är bättre. Att hålla det man lovar är bäst. Jag skiter fullständigt i vart problemet ligger, men tycker att Fysiken borde skämmas över hur de behandlar potentiella kunder!

Stackars Bert

Tryckfelsnisse, inkompetens eller förvirrning. Kalla det var du vill, men konstigt är det. Kvällstidningarna frågar kändisar om de har skänkt/tänker skänka pengar till offren för jordbävningskatastrofen på Haiti. Enligt Aftonbladet ger Bert Karlsson 2000kr, men enligt Expressen ingenting. Nåväl, han kan ju ha ändrat sig under dagen. Mer förvirrande är att han åldrades från 49 till 64 år på samma gång...

Är det verkligen smittsamt?

Varje morgon som jag tar bussen till jobbet (jo, cykeln får hålla sig kvar i förrådet tills snön är borta) stöter jag ihop med samma tjej på hållplatsen. Vi känner inte varann, men eftersom vi ses nästan varje dag tycker jag att en liten igenkännande nick inte är helt oacceptabel. Det som jag finner underhållande är att hon ser så extremt sur ut. Från det att hon kommer ilandes över gatan tills hon försvinner av bussen håller hon munnen ihopsnörpt och blänger argt på alla. Det kan ju hända att hon har ett fruktansvärt svårt liv och detta utseende därmed är fullt berättigat, men jag kan inte låta bli att storle varje gång jag ser henne. Dels för att hon verkligen ser rolig ut -nästan som en seriefigur- och dels för att jag på så vis kanske kan få henne lite gladare. Leenden är ju smittsamt sägs det. Hittills har det inte alls fungerat. Jag misstänker skarpt att hon mest anser att jag är en komplett idiot som ler som en galning mot en komplett främlig varje morgon vid halv sju...

Lagom är bäst...

Det är prova-på-vecka på gymmet och idag lät jag mig, inte helt motvilligt ska sägas, dras med dit av Mannen med stort M. Jag hade riktigt kul och även om jag är klen som en svag insekt lyckades jag dra och slita lite i tyngderna. En inte helt oangenäm känsla av att ha utfört fysiskt arbete börjar nu sprida sig i kroppen. Men hur som helst, detta besök i muskelbyggarnas land samt ett TVprogram på ungefär samma ämne har naturligtvis satt mina tankar i rörelse. Varför inser inte vissa när det blir för mycket? Att va i form är snyggt. Att ha lite muskler är fantastiskt. Att vara stark och orka med allt som vardagen kastar emot en är ett drömscenario. Så långt tror jag de flesta är överens med mig, men för vissa suddas gränsen av vad som faktiskt är vettigt helt ut. Detta måste ju kunna likställas med till exempel anorexi, eller hur? Hur kommer det sig att det inte pratas om denna sjukdom lika mycket? Har den ens ett namn? Jag förstår inte hur det kan vara allmänt accepterat att träna tills man ser ut som ett bulligt missfoster. Är det hälsosamt att bygga hela sitt liv på att dricka proteindrinkar och pumpa muskler? I min lilla värld är det lika illa som att banta sig till undernärdhet.

Tele2 ljuger!

Ingen gillar påstridiga försäljare. Så är det bara. Vill jag köpa något söker jag själv information om detta. Jag vill inte att de hoppar på mig på stan med ett "vilket bolag ringer du med idag?" eller ringer och tjatar om att jag borde uppgradera mitt internet eller byta elbolag. Jag är som en femåring: KAN SJÄLV! Det är dock inte bara det irriterande momentet att behöva prata med någon som försöker pracka på mig något jag inte vill ha som driver mig till vansinne, utan även det faktum att de, mer ofta än inte, ljuger!

Senast igår ringde en ung kille från tele2 och säger först att de har prissänkt mitt abonnemang. Istället för 99 kr per månad kostar det nu bara 39. Det han missade att säga var att skillnaden är att de 99 kronorna fick man ringa upp, medan det nya priset ligger utöver samtalskostnaderna. För mig som ringer för ganska exakt 100 kronor i månaden innebär detta en prisökning. När jag förklarade detta sa han att mitt gamla abonnemang kommer stängas av eftersom bindningstiden är slut. Lustigt tänkte jag och ville då absolut inte göra affärer med den här killen. Så behandlar man bara inte sina kunder. Kände dock att det hela inte riktigt stämde så idag surfade jag in på tele2s hemsida och till deras supportchat. Där fick jag reda på att abonnemanget flyter vidare till samma pris och med samma villkor tills jag säger upp det.

Detta är inte första gången tele2 försöker lura sig till pengar. När jag startade abonnemanget för några år sedan fick jag med nån musiktjänst jag inte ville ha -kostnadsfritt i två månader. Försäljaren lovade dyrt och heligt att det skulle försvinna efter gratisperioden och jag skulle inte behöva betala något extra. Och godtrogen som man är... Vad tror ni kom på fakturan efter tre månader? Men då tog det hus i helsicke. Jag fick förklarat för mig att jag råkat ut för ett "fulsälj" (Jo, det finns tydligen ett namn för detta!) och slapp faktiskt betala i slutändan.

Listan kan göras hur lång som helst över lurade och missnöjda kunder. Och i slutändan kan de göra precis vad de vill: mister du en kund står dig tusen åter. Och så länge man är billig stannar kunden, trots allt kvar. Se bara på mig. Men rådet i slutändan är: tro inte på något du hör. Och se till att få allt skriftligt (jodå, chatten är sparad ordentligt och prydligt...).

Pappa kan inte ha det lätt

Två kvinnor på spårvagnen (den uppenbara yttre likheten dem emellan samt åldersskillnaden får mig att tro att det handlar om mor och dotter) blev mycket upprörda när vagnen inte svängde i en korsning, utan fortsatte rakt fram (vilket den enligt linjenätet faktiskt mycket riktigt skulle). De hävdade högljutt och bestämt att det inte stod 8 på den, vilket stämde -det stod nämligen ingenting alls eftersom skylten fram på hade fallit bort. Både på sidan och inne i vagnen kunde man dock med all önskbar tydlighet läsa både nummer (8) och destination. Istället för att hoppa av och gå tillbaka eller ta en vagn åt andra hållet, när de insett problemet, fortsatte damerna sin diskussion om hur förfärligt det var att den körde fel väg, det vill säga inte den väg de räknat med. Flera hållplatser senare hoppar de av med orden att nu får pappa komma och hämta dem. I mitt huvud studsade följande tankar runt: hur kan man stiga på en vagn som man uppenbarligen inte vet destinationen för och sen bli upprörd för att man inte kommer dit man vill? Och varför går man inte av när man inser att det blivit fel? Och hur står mannen ut?

Litet leende så här på morgonkvisten?

Några japanska forskare har kommit fram till att man blir lyckligare om man ser gladare ut. Denna slutsats nådde de genom att -mycket vetenskapligt- tejpa mungiporna uppåt eller nedåt på ett antal personer och sen fråga hur de kände sig. (Uppenbarligen fanns ingen box med alternativet "idiotisk och kladdig" att kryssa i). Ett annat sätt att få dra på smilbanden är att helt enkelt läsa kvällstidningarna. Idag kan man bland annat uppdatera sig om vad som händer om ett litet barn försöker checka in sig själv som bagage på flyget. I och med att pojken klarade sig oskadd känns det helt okej att skratta lite åt det faktum att han, helt korrekt, klassades som otillåtet bagage eller glömt gods i och med att det inte fanns någon tag att scanna. Jag vet inte varför jag tycker detta är kul...men det är det! Leende? Mission accomplished!

Under bältet -på en hund

Hur vet man att det är hundmässa på Svenska Mässan? Jo, alla pelare och stolpar är inlindade i plast! Mannen med stort M påpekade att det är konstigt att hundar alltid vill kissa i hörn (vilket inte stämmer... de många blöta fläckarna på golvet bevisade motsatsen), men vi insåg sedan gemensamt att det vill ju faktiskt vi människor också. Inte fasiken uträttar vi (läs: de flesta av oss) våra behov på till exempel en fotbollsplan?På MyDog-mässan upplevde vi en hel del annat. Jan Rippe var sagoberättare och jag kan nu ticka av "hundteater" från listan över upplevda udda ting. Mest udda av allt var dock damen som, medan hon konverserade med en annan dam, idogt masserade testiklarna på hunden som stod på bordet framför henne. Är det verkligen okej?

Språkpolisen slår till

Idag är jag uttråkad och fördriver tiden med att surfa runt på diverse bloggar. Utan att blinka blir jag plötsligt språkpolis. Jag erkänner att jag själv kanske inte heller alltid har alla rätt, men hoppas att den grundläggande grammatiken och stavningen i alla fall stämmer. Flera bloggar, vars innehåll egentligen är mycket bra, stör mig extremt på grund av sitt katastrofala språk. Det som irriterar mig allra mest är folks ovilja att skilja på de och dem. Jag gillar verkligen inte ordet dom (som jag hävdar inte borde finnas, eftersom det inte är ett riktigt ord), men vet du inte skillnaden kanske det är lika bra att ta det säkra före det osäkra? En gång för alla: de är subjekt och dem är objekt. Svårare än så är det inte. Lärde vi oss inte det på mellanstadiet?

Inte din dag

"Jag kan bara glädja en person per dag. Idag är inte din dag. Imorgon ser inte heller bra ut..."

Tänk, vad jag önskar att jag hade mod att säga det när idioter kommer med konstiga krav. Men istället för mod har jag utrustats med vett och förstånd, så jag inser vad som är olämpligt att säga i och med att jag gärna vill behålla mitt jobb...

Mer jul...jag vill ha mer jul...

Nu har jag bestämt mig. Jag gillar julen. Det verkar som man måste välja sida "Vi som älskar julen" eller "Vi som hatar julen". Tidigare har jag inte varit helt övertygad, för även om myset, maten och gemenskapen är fantastisk så har de känslorna alltid (sen jag uppnått vuxen ålder i alla fall) varit uppblandade med stress, oro och ibland antiklimax. Men nu är jag som sagt övertygad: jag ansluter mig till älska-sidan. Kommer aldrig att fylla mitt hem med tomtar eller börja spela julsånger i slutet av oktober, men fasiken vilken fin högtid julen är! Hur jag har helt plötsligt kommit på detta? Jo, mitt inre skriker tyst (?) av saknad. Jag känner på fullaste allvar en tomhet sakta sprida ut sig. Jag fick, snön till trots, inte nog med jul den här gången. Jag blir innerligt besviken när jag ser att stadens juldekorationer plockas ner. NKs julskylt liksom fasadprydnader är borta, ljusen försvinner, containrarna är väck från Götaplatsen sen länge. Till och med den söta tanten som julpyntar vår trappuppgång har tagit bort granen och den lite läskiga tomten som skrämde livet ur mig varje gång jag gick förbi. Det är trettondagen. Jag som alltid har trott att man kastar ut julen på tjugondag Knut (dvs 13 januari). Min adventsstjärna kommer i alla fall sitta uppe tills dess. Blir den helt ensam från och med nu?

Tonårspojkar vs 21 månaders tjej

I väntan på att hostmedicinen (jo, det är det jag roat mig med de senaste dagarna, därav bristen på inlägg) ska kicka in på kvällarna roar jag mig med att läsa. Inne på en riktig chick-lit nu. Underbart! Hur som helst, en av huvudrollsinnehavarna hatar tonårspojkar -djupt och heligt- och föreslagit att man ska låsa in dem när de når puberteten och inte släppa ut dem förrän de fyller 20. Man kan ju tycka att detta är att dra det hela lite väl långt, i synnerhet i och med att det är mängden, ljudnivån samt det faktum att de alla är olika stora som stör henne. Nåväl, efter dagens incidenter står de inte högt i kurs hos mig heller. Jag inser att alla pojkar för att bli underbara män måste gå igenom tonåren, men måste de göra det i närheten av mig?

I staden pågår just nu en sportturnering. Inte alls lika stor som den som utspelar sig sommartid då ungdomar från hela världen samlas för att försöka sparka en läderkula mellan två stolpar, men ändå: ett större antal pojkar i , ska vi kalla det utvecklingsåldern(?), gästar ju nu min arbetsplats. Med anledning av en helt annan fritidssyssla, vilken dock fortfarande innefattar boll och att springa (därav min totala brist på intresse). Varför, oh varför måste de låta så mycket? Inte när de spelar alltså, då har jag ingen aning om hur de låter, men när de är här? Och speciellt nattetid. Övriga gäster är ju inte direkt överlyckliga över deras närvaro. Det är dock inte det värsta: den stora frågan är huruvida det är förbestämt att de måste vara så fruktansvärt slarviga, förstöra och skita ner. Eller är de bara extremt grovmotoriska? En gång för alla: chips och godis ska man stoppa i munnen, inte sprida över golvet. Träningsredskap behövs inte skruvas isär för att användas och papperskorgar fyller ingen större funktion om de är söndersparkade.

Om man antar att detta beteende har att göra med en kombination av ovan nämnda grovmotorik och en lika stor del grupptryck (jag menar att lite kanske kan förklaras/ursäktas av dessa faktorer) och sedan jämför det med min väninna Ks lilla dotter på knappa två år och hennes uppförande finner man något tämligen intressant. Visserligen har denna lilla tjej än så länge ett tämligen begränsat ordförråd, men det helt klart vanligaste lätet som kommer ur henne är "tack-tack" (och ja, hon vet innebörden, även om det då och då blandas ihop med varsågod). Alltså, det lillan lyckats förstå på 21 månader har grabbarna som är cirka 12-13 år äldre än henne ännu inte insett. Nog för att hon är fantastisk, men jag är inte beredd att geniförklara henne riktigt än. Jag misstänker snarare att det är tonårsgrabbarna som inte riktigt uppnått samma mognad...

Årskrönikan

Jag bestämde mig i början av året för att 2009 skulle bli mitt år. Året då det blev som jag ville. Då allt ordnade upp sig. Om det blev så? Tja...

Det sägs att som nyårsafton blir, så blir hela året. Jag menar att detta är helt fel. 2009 inleddes med influensa. Åtminstonde tror jag att det var det. Mådde pyton, men lite roligt var det att vakna vid halvtiotiden på nyårsdagens morgon av att tre herrar, fortfarande, dansade grekisk ringdans (Zorba) framför sängen. Så vänta nu, kanske, kanske stämmer det. 2009 blev faktiskt ett helt fantastiskt år, trots en del dåliga förutsättningar. Även om jag inledde året som arbetslös var jag bara några dagar efter ovan nämnda rytmiska uppvisning på den arbetsintervju som ledde till mitt nuvarande jobb.

En av årets riktiga lowlights var mötet i hyresrätten där jag förlorade mitt hem. Må Västerstaden ruttna för all framtid på en varm underjordisk plats. Dock ledde detta ju till att jag blev sambo med Mannen med stort M, så i efterhand blev allt väldigt bra egentligen.

Året avslutas med en dunderförkylning. Så 2009 går till den personliga historien som det infektionsinramade året då min situation ändrades både yrkes-, relations- och bostadsmässigt. Till det bättre. Men rackarns vilka förväntningar jag har på 2010! Gott nytt på er allesammans!