Ont leder till mer smärta

Jag börjar inte jobba förrän senare idag. Solen skiner från en klarblå himmel, men jag orkar inte ta mig ur soffan. Precis hela kroppen, utan undantag, värker från gårdagens träningspass. Är det verkligen nyttigt att plåga sig på detta sätt?

Hur som helst, denna smärtsamma rest från tidigare upplevelser resulterar för närvarande i att jag avnjuter, nåja, mitt-på-dagen-TV. Just nu: Martha Stewart. Hur kommer det sig att detta kvinna är så populär? 100 000-tals personer tittar och uppskattar detta program. Saken är ju den att hon är otrevlig, avbryter sina gäster och är så sjukt självcentrerad att jag faktiskt är osäker på om hon märkt om alla andra lämnade studion. Ändå fjäskar samtliga för henne oavbrutet. Mycket av det pyssel hon gör verkar ju dessutom vara rent skräp. Och maten som tillagas lagas ju av någon annan. Vilken funktion fyller egentligen Martha själv? Jag förstår inte. Lika svårbegripligt är det att folk tittar på hennes program. Varför bänkar sig alla dessa tittare framför dumburken om och om igen? Är det för att de inte har något annat i sina liv att uppröras över och helt enkelt behöver något att hetsa upp sig lite över? Eller har de också träningsvärk?

Så är det att jobba på hotell...

tack aftonbladet.se

Glad Midsommar!

Denna bild kommer från GP. Vad ska man säga? Midsommar är ju traditionsbundet och de gängse tillbehören inkluderar ju både alkohol och majstång. Så de som satt ihop denna skapelse har väl egentligen fått det helt rätt. Ha en glad en...

Välkommen till verkligheten

Jag blir så glad av att märka att det faktiskt finns mer än vad man först ser hos somliga. Helylle-Rybak dunkar sönder sin fiol och ställer in ett framträdande i sista minuten. Det är kanske inte särskilt professionellt, men tänk va skönt att se att även han är en människa. Irriterande för arrangörerna och säkert för honom själv så här i efterhand, men uppfriskande för mig. Jag ser detta som ett bevis på att det är omöjligt att vara überlycklig hela tiden -och dessutom ständigt visa det för allmänheten. Den lille glade spelmannen har även han gränser för när kärleken till sagan blir så stor att verkligheten blir svårhanterlig.

Speedad?

Hur kommer det sig, att jag om jag varit lite stressad över att det är mycket att göra, inte kan ta tillfället i akt och lugna ned mig när allt är avklarat? Borde inte det logiska vara att slappna av, andas och njuta av att det inte längre finns ett gigantiskt berg av uppgifter framför mig? Istället fortsätter jag att i samma vansinniga tempo göra allt som borde göras, men som inte är akut och därefter: totalt meningslösa saker. Dock med samma hastighet.

Ett mysigt, intimt och personligt litet bröllop

Det verkar som det är någon form av bröllop idag. Tyckte jag såg en liten notis om det i någon tidning... Inget märkvärdigt eller stort, bara några rader i lokalblaskan. Jag vill dock ändå passa på att önska Vickan och BoxerRobert all lycka och välgång i framtiden!

Panik i en knattes värld

Igår var jag på barnkalas. Min brorson har uppnått det aktningsvärda åldern 5 år. I present fick han en piratutstyrsel som han uppenbarligen fann otroligt underhållande (utom guldringen som skulle sitta i örat "Nej, inga örhängen!"). Lösmustachen som följde med kitet var lite obekväm, men samtidigt väldigt rolig. Tyckte han. Hans lille, knappt ettårige kusin som med nöd och näppe kan gå ansåg inte riktigt samma sak. Tultandes runt på köksgolvet tittade han på sin släkting och blev livrädd. Gallskrek.. I ren shock vände sig stackarn om, såg en kjol och kastade sig mot den. Han vände blicken uppåt och såg -mig. Inte mamma, inte moster, inte mormor, utan en vilt främmande människa. Hysterin visste inte gränser. Ren och skär panik. Utan att ha gjort något annat än bara råkat vara mig kände jag mig som världens hemskaste person. Nåja, bara att hoppas att eventuella framtida egenproducerade knodds inte upplever mig fullt lika skräckinjagande.

Jag är mållös -inte de

Ok, så Mannen med stort M påpekade att mitt intresse för fotbolls-VM kanske faktiskt inte existerar trots allt -även om Nya Zealand är med. I och med att jag hade fel angående hur det gått för dem hittills. Det visade sig ju nämligen att de faktiskt gjort ett mål (och släppt in ett, men det behöver vi ju inte prata om just nu). Jag erkänner: jag såg inte matchen. Ops. Tänker ändå hålla på dem i framtiden, även om jag med största sannolikhet inte kommer se särskilt många matcher. Så det så!

Jag är också mållös!

"Jag kan nog inte bry mig mindre om fotbolls-VM än vad jag gör. Det intresserar mig helt enkelt inte. Hade Sverige varit med hade situationen varit en annan, men nu...nä.... " Detta var läget fram till för en liten stund sedan, då jag upptäckte att Nya Zealand är med! Mirakels mirakel! Och vad mer än, de har tagit en poäng! Följaktligen har de redan gjort bättre ifrån sig än vad de lyckades med förra gången de fick vara med och leka. De har visserligen inte gjort några mål, men noll-noll är väl inte så illa för landet som döpt sitt lag till All Whites, endast för att rugbylaget heter All Blacks (vilken fantasi!)? Jag har inte ord för att beskriva hur stort detta känns. Funderar på att sätta pengar på att det går bra för dem. Nästa match är mot Italien. Dem borde de väl kunna klå? Go Aotearoa!

Mysteriet med den tomma toarullen

Här är lite inside-information för alla er som inte jobbar inom besöksnäringen. Har ni undrat över varför toarullen på hotell, bättre restauranger etc i stort sett alltid är nästan full. Jo, det beror på att städerskorna byter ut dem så fort det börjar bli lite lite papper kvar. Dessa nästan-tomma rullar placeras sedan på personaltoaletterna. Resultatet blir naturligtvis då att man som anställd väldigt, väldigt ofta tar det sista på rullen. Det konstiga är att folk inte fattar att de måste sätta dit en ny rulle när den gamla är slut. Allt som oftast ligger det en stor låda med halva rullar inne på personaltoan så det är inte ett stort projekt att byta. Så visst, jag kan göra det när jag sätter mig. Men vore det inte lite schysst att förbereda för nästa kollegas micropaus?

Dagens telefontips

Grundregeln för telfonsamtal är att båda parter talar. Ringer du upp någon och bara gör random ljud -utan att säga något- kommer du med största sannolikhet inte få ut mycket av konversationen. Såvida ditt mål inte är att höra mig ropa "Hallå....hallå!" några gånger för att sedan lägga på luren. Bara så du vet.

Galna grannar?

Min nya hyresvärd är snäll. Jättesnäll. Vi ska få en säkerhetsdörr (mot en smärre hyreshöjning förstås, men det är helt ok). Vad jag inte visste, men nu har fått klart för mig är en självklarhet, är att det inte bara är dörren som ska bytas. Även väggen runt om hela dörren ska fixas till. Den som trodde att en säkerhetsdörr betyder ny dörr och kanske dörrkarm har därmed otroligt- jätte- fetfel. I morse knackade den trevlige snickaren på och förklarade att han tänkte föra lite oväsen. Denna var ingen underdrift. När jag en stund senare öppnade dörren -naturligtvis genom att slå den i huvudet på stackarn som arbetade strax utanför- ser jag att hela vår sida av svalen är klädd i metall. Ett gediget arbete. Det ser ut som vi (endast vi, inga av de andra hyresgästerna på våningen) bor i ett silvrigt kassaskåp. Vad är vi egentligen för galningar som behövs hållas inspärrade på det viset? Lite senare såg jag att plattor sattes över spegelytan. Fint. Kanske kan vi nu lura i alla fall någon granne att vi inte är kompletta idioter som måste vara inlåsta hela tiden?

Hyresvärdar som älskar att göra folk hemlösa

Jaha, ytterligare ett bevis på att bostadsmarknden i Göteborg är sjuk. Som tidigare nämnts spelar det ingen roll om man är skötsam och följer spelets regler. Hyresvärdarna har tydligen ändå full rätt att kasta ut dig. Fantastiskt...

Snooze

Mobilalarmet ringer. Jag sluter ögonen -bara en liten, liten stund till. Känner en varm kropp bredvid mig under täcket och slappnar av. Vaknar till drygt 20 minuter senare med en ryck. H-lvete! Kastar mig in i duschen, på med kläder, lite mascara, skippar frukost och flyger ut genom ytterdörren. Lyckas pricka alla rödljus på vägen, cyklar så fort att jag blir svettig på ryggen (duschen visar sig därmed ha varit totalt onödig...kunde lagt tiden på att käka frukost istället) och hinner fram till jobbet bara några ynka minuter för sent. Men var är nyckeln? Letar förbrilt. Vänder upp och ner på handväskan. Nej, inte där i alla fall. Lånar kollegas nyckel och hittar så småningom min egen i omklädningsrummet. Griper en kopp kaffe i farten och rusar mot skiftöverlämning.

Tack gode gud för underbara kollegor som inte blir arga för att man är sen. Behöver inte mer mot mig idag. Det räcker så gott med vetskapen att hela dagen kommer att tillbringas i lite av en psykist otakt, tack vare den verkligt usla starten.

Ska man rita egen ruta?

Men vad fint att de ger en möjlighet att välja bort informationen...

Där sprack den glädjen

Som jag tidigare nämnt har min kompis K myntat uttrycket "Vad i helvete? Aldrig får man va riktigt jävla nöjd!" och dessa ord tycks vara så otroligt sanna. Bilen är nu vårpimpad. Min totala brist på erfarenhet vad gäller polering och vaxning av bil (jo, tvätta kunde jag faktiskt sen innan) är nu ändrar till en i alla fall grundläggande kunskap -allt tack vare Mannen med stort M. Även däcken är bytta och taket fixat. Fin-fint. Lacken glänser som....som nånting väldigt rött och glänsande.

Men va f-n kom sprickan i vindrutan från?

Knappast tryckt stämning

Vid min arbetsplats finns många knappar. Den ena vet jag används flitigt och den andra misstänker jag bara är svår för många att motstå. Vilken är vilken tror ni?

Veckans ord v 22

Här skulle ett fint kollage av sommarord och temperaturhöjningar kunna få plats, men icke. Istället väljer jag: farväl. Till GW och Sverker. Tycka vad man vill om dessa två motsatser (jo, maken till hetsig vs trött finns väl inte?), men programmen blir inte detsamma utan dem.

Varsågod, singelmannen!

Jag har hört talas om en kvinna som förlorade hörseln i vuxen ålder. Detta innebar naturligtvis att hon visste hur saker lät. Hon kände igen sångerna barnen sjöng på skolavslutningar, hon visste hur de nära och kära lät och hon kunde själv prata ordentligt utan någon form av talfel. Däremot hade hon väldigt svårt att samtala i rätt volym. Hon kunde naturligtvis inte anpassa ljudnivån efter omgivningen. Hon hade en ursäkt. Hon var döv. Vad mannen vars göra-slut-samtal-via-telefon som jag just tvingast höra hade för ursäkt är mycket oklart. Däremot förstår jag att han tycker att (numera före detta) partnern är "rätt så snygg" och att han om och om igen inte kan få klarhet i om saker är hans fel. Han och också på det klara med att han är "dum i huvudet" men att han inte vet vad han ska göra åt det.

Fint. Då vet han i alla fall. Kände att det kanske inte var upp till mig att förklara att steg ett var att diskutera privata saker enskilt, men eftersom han nu valde att ta detta mycket offentligt hjälper jag så gärna till och beskriver samtalet här med. Varsågod, singelmannen!