Finns drakar bara på film?

Idag kör Göteborgs Filmfestival igång. Finfint tycker jag. En kollega frågade hur de tagit fotot som pryder omslaget på programmet och ville inte alls tro på mig är jag sa att det inte var på riktigt. Klart det är menade hon, det syns ju. Jag har inte hjärta att förklara för henne att drakar inte finns i verkligheten...

Eller är någon "den andra kvinnan?"

Hur ska jag tolka detta? Att mina vänner (som inte känner varandra) är väldigt lika? Att jag umgås med människor som tänker på samma sätt? Att Elin och Linn i själva verket är samma person?

Kära Västtrafik,
Efter ett stort antal försändelser från min sida, som lett till mycket små, för att inte säga obefintliga resultat från er sida, har jag nu ett förslag. Då det uppenbarligen ödslar båda min och er tid att skriva respektiva läsa och arkivera dessa i pappersåtervinningen (bristen på förändring och förbättring har lett mig till slutsatsen att ni måste använda detta system) tänkte jag i fortsättningen bara meddela er när ni lyckas hålla det ni lovar. Eftersom det är så ytterst sällan era bussar och spårvagnar avgår i tid, biljettsystemet fungerar och information finns att tillgå kan jag skicka ett kort meddelande när det sker, i stället för att påpeka era fel och brister. Detta kommer ju spara värdefull tid för alla parter, då pappersarbetet minskas drastiskt. Jag förutsätter att ni noterar mitt vidare dagliga missnöje med era produkter, såvida ni ej mottager skriftlig information om motsatsen. Utskick av eventuell ersättning, enligt er egen resegaranti, kan sändas till min bokföringsadress.
Vänligen,
BitterBettan

Mindre kul på Villekulla

Häromdagen var jag och fikade med Granntösen (som inte alls är granne längre, eller jo till någon, men inte till mig) och Terroristgruppen. Terroristgruppen valde café och då jag, i egenskap av helgarbetare, anslöt lite senare fanns övriga kaffemostrar redan på plats när jag kom. Disken i denna utomordentligt mysiga lokal dignade av läckra bakverk, men eftersom jag har som mål att klämma mig i en viss vit klänning senare i år är kakor och sånt big no no för min del. Kaffe däremot kan ingen stoppa mig från att dricka (trodde faktiskt inte att någon skulle våga försöka...). Jag beställde därmed en sådan och blev mycket förvånad när jag fick svaret att de säljer inte bara kaffe. Nähä, tänkte jag lätt förvirrad, jag kan väl ta en kopp te om så är... Nej, det gick inte bra heller: jag måste köpa något att äta. Men jag vill ju inte ha något att äta, bara en kopp kaffe. Lite sur blev jag, men okej då, slipp ha mig som kund tänkte jag och gjorde ett försök att sätta mig hos mina vänner. Då halvskriker den lille mannen bakom disken "Du får inte sitta här om du inte köper något!" När jag frågade om det var okej att jag snabbt, utan att sätta mig ned, talade om för mina vänner att jag inte fick ansluta, sa han surt att jag kunde väl få köpa en kopp kaffe. 25 spänn för en kopp bryggkaffe (här lyckades han ytterligare en gång snäsa av mig eftersom jag utan framgång ville betala med kort). Den lille kaffevägrande mannens totala brist på kundservice och sympatiska drag lyckades, helt på egen hand (för caféet var verkligen urmysigt, kaffet helt okej och övriga kaffemostrar intygade att kakorna var mycket mumsiga) få mig att inte bara skriva detta, utan också avstyra alla eventuella framtida besök från min sida. Lyckat!

Avis -so I try harder

Får man vara avundsjuk? En väldigt enkel fråga egentligen, men samtidigt inte. Sen barnsben har vi fått höra att det är fel och fult att att känna på detta sätt. I vissa ordböcker står missunsamhet och rivalitet som synonymer. Ser man det på det sättet så är jag villig att hålla med om att det är ett ont påfund, men i mitt huvud är avund inte alls det samma som att man inte önskar någon annan det allra bästa. Det innebär helt enkelt bara att jag också vill ha det! Flera människor i min omgivning har lyckats med olika fantastiska saker och rönt stora framgångar inom diverse olika områden. Jag unnar dem verkligen detta. Det är folk som kämpat hårt och är värda varje uns av success. Men likt ett litet barn sitter jag där och tänker "jag vill också...". Missförstå mig nu rätt, jag önskar inte exakt samma saker som dem, utan att mina drömmar ska besannas. Till största del är detta ett egoistiskt tänkande, den bortskämda lilla ungens vilja, men det finns faktiskt något annat i det också. Och det är känslan och stämningen som uppstår när man sitter ett gäng och alla berättar hur bra det går, hur fint det är och så vidare. Förr eller senare så frågar någon "och hur går det med..." och då sitter man där som historiens största party-pooper (för att ljuga är inte riktigt min grej). Naturligtvis kunde läget vara värre, inte är mitt liv så illa alls. Tvärtom. Just nu är siktet inställt brant uppåt framåt. Jag tror inte jag sett så positivt på framtiden sen studenten (och ja, jag får ju erkänna att det var ett tag sedan...). Nu är det min tur! Tills dess allt lossnar för mig (och det ska det göra i år, det har jag besämt) får jag väl satsa stenhårt på att lite av min omgivnings strålglans och framgång ska fasta på mig också. De jag umgås med är ju fantastiska, borde inte det säga något om mig?

Som ett brev på posten

Det kom lite mer snö i natt. Min enda slutsats är att Västtrafik måste tycka ofantligt mycket om att få post. Hoppas de uppskattar mitt taxikvitto...

Hahahahahahahahahahaha

Vissa har större problem än andra...

Jaja, han är mer än välkommen hem till mig om han känner att han behöver få utlopp för dessa sidor. Jag bor ju i och för sig inte på ett hotell, men lite fantasi får han väl ha i mörkret...

Tungt argument?

Nu är jag ju ingen expert på barn och vad som är normal vikt. Men va i h-vete?

Har du en unge som väger uppåt 100 kilo är det kanske dags att, som förälder, ta ditt ansvar och sluta hänga framför facebook (den denna annonsen finns) och istället ge dig ut och röra på sig ihop med ditt barn?

Landhöjning -yeah right!

Det går vågor på Mölndalsvägen. Och Skånegatan. Ska det vara så?

Olika syn på saken...

Ibland stöter jag trots allt på fantastiska människor på jobbet. Idag kom ett helt gäng med glada norrmän in och efter lite småprat frågade jag om de behövde parkering. Ett lätt fnissande utbrast i skaran och en av dem frågade mig om jag verkligen tyckte de verkade lämpade att köra bil. Det är där och då jag insåg att så gott som samtliga i sällskapet hade vit käpp och antingen stänga ögon eller blickar som riktades långt, långt bort i fjärran. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga och det hela resulterade i att fnisset utvecklades till ett gapskratt. Vilka underbara människor!

(Jo, jag inser att detta är borderline med Västtrafiks uttalande, men jag blev så lycklig över att det finns människor med humor, som kan skratta åt misstag -i synnerhet när någon faktiskt bara försöker vara hjälpsam- att jag ändå ville dela med mig)

Rensar ur jobbdatorn...

Grattis till väl utfört arbete

Postkodlotteriets VD har en månadslön på 147 000 kr. Eftersom han gjort så bra ifrån sig fick han även en bonus, vilket gjorde att hans inkomst från arbetet hamnade på knappa 6 miljoner förra året. Något år tidigare fick han en bonus på sisådär tre miljoner. I år fick alla anställda en Ipad, eftersom de gjort så bra ifrån sig.
Enligt den info jag kan hitta på nätet kostar det ungefär en kvarts miljon att visa en 30 sekunder lång reklamfilm på TV (dessa siffror är något år gamla så de är med största sannolikhet i underkant). En gång. Multiplicera därmed detta med alla gånger du irriterats över Postkodlotteriets extremjobbiga spottar. Addera därefter kostnaden för att producera sagda reklamsnutt.
Minst en gång i veckan dimper det dessutom ner reklam från Postkodlotteriet adresserat till mig i brevlådan. Lotteriet säger sig stödja bland annat miljön, men jag undrar i mitt stilla sinne hur många träd som skövlas för att tillverka alla dessa papper som varje gång garanterar sin egen plats bland soporna? Brevet som kom igår tar ändå priset: då hade de inkluderat något som såg ut som ett kreditkort! Jag vill inte ens tänka på vad denna idoga reklamkanpanj kan tänkas kosta eller hur den påverkar människor som saknar förmågan till kritiskt tänkande.
Det säger sig ju själv att med detta finansiella tänkande blir det inte mycket över till välgörenhet. Nej tack, jag skänker hellre pengar direkt till lämpliga organisationer!
Så, summa sumarum: det som Postkodlotteriet lyckats så bra med (och här måste man ändå gratulera dem till väl utfört arbete), är att dra in pengar till sig själva, irritera större delen av Sveriges befolkning med post man inte vill ha och TVreklam man inte vill se och dessutom utnyttja de svaga i samhället, dvs de som inte kan säga nej. Hela deras slogan är ju: Tänk om grannen vinner. Hur f-n kan det va lagligt? Hur kan de ha mage att påstå att det är "lotteriet för en bättre värld"?

På tal om nyårslöften...

Det känns fint att viktklubb.se tänker som jag. Att de lagt in aktiviteter som passar in i min vardag menar jag...

Håll utkik!

Västtrafiks kundservice når nya höjder genom att ge en blind man rådet att själv "hålla utkik" efter den försenade färdtjänsten. Ska man skratta eller gråta?