Detta kan gå hur långt som helst...

Idag har vi kört igång med en stegtävling på jobbet. Vi ska gå jorden runt. Jag är supertaggad. Vi tävlar inte bara mot varandra utan även mot andra lag, det vill säga andra arbetsplatser. Redan dag ett utmärker sig ett lag, och tro mig: det är knappast vi. Våra värsta konkurrenter är brevbärarna. De har gått vansinningt många fler steg än vi. Detta är ju bara orättvist, de gör ju inget annat än att gå hela dagarna. Trappor upp och trappor ned. Buuuuuu! Fuuuuuusk! De som inte har stillasittande arbete borde inte få vara med. Så det så! Känner mig bitter och lite avundsjuk. Nu j*vlar ska här samlas steg!

Chock i Nöjestidning

Jag är chockad. Djupt och redigt. In i märgen. Idag kan man läsa i flera tidningar att Ricky Martin ställt garderobsdörren på vid gavel och meddelat sin homosexualitet. Jag menar wow, vilken grej! Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till denna nyhet. Det är liksom så ofattbart, så svårt att greppa. Naturligtvis är det inte hans sexuella läggning som ryckt mina tankar så långt ur sina normala banor -utan det faktum att det anses vara en nyhet värd att sätta på pränt! Jag var fullt övertygad om att detta var allmänt känt sedan långt tidigare. Är det faktumet att han erkänt det som gör det till en nyhet? Jaha, men vissa saker behöver inte förklaras i dagens samhälle, de är alltför självklara. Jorden är rund. Efter tisdag kommer onsdag. Skvallerpressen kommer fortsätta skriva värdelösa artiklar. Och jag kommer fortsätta läsa dem...

Vilket märke har Murphy egentligen?

Lagen om allts jävlighet kan appliceras på nästan allt. "Allt som kan gå fel, kommer att gå fel." Bilden här till höger ger även den mest ointelligente läsare en viss fingervisning om vad folk glömmer kvar mest när de bor på hotell. Jag förstår varför: de hamnar allt som oftast i en hög på golvet nära stickkontakten. Lätt hänt. De är dessutom såpåss billiga att ersätta att det inte är lönt att betala för att få dem skickade efter avresa. Följden blir därmed att vi har ett inte oansenligt lager av mobilladdare på min arbetsplats. Det lustiga är att den stora majoriteten är av märket SonyEricsson. Är innehavare av just dessa telefoner slarvigare än andra när de är bortresta? Hur som helst så kommer denna låda med sladdar till god användning då gäster allt som oftast glömt sina laddare hemma. Det är här det riktigt konstiga kommer in. De allra flesta som gjort dessa söker nämligen Nokia-laddare. Vilket vi då, av ovan förklarade skäl, inte har så många. Jag kliar mig i huvudet och fortsätter fundera över varför ett märke glöms hemma och ett annat på hotellet.

Många mynt blir det...

Jag fick nyss 100 femtioöringar. Detta är ett glasklart resultat av de ska sluta gälla i oktober. Folk är nämligen ohyggligt förutseende och gör sig av med dem redan nu. Gärna i klump. Jag vet att det finns någon regel att man har rätt att tacka nej till betalning i sjukt mycket mynt, men eftersom man försöker vara lite serviceminded går det ju inte. Alltså: det blir till att räkna mynt. Många mynt. Minns att jag för länge sedan läste en artikel (titta här, jag hittade den) om när Runar betalade en skuld med 13200 femtioöringar. Kanske är dumt att klaga på hundra stycken då...

TURsamt

Just nu pågår TUR-mässan i Göteborg. Det betyder att vi som jobbar inom hotellindustrin får stifta bekantskap med folk från hela världen -utan att röra oss själva ur fläcken! Detta är både roligt och intressant. Även om man inte ska dra alla över en kam är det omöjligt att inte upptäcka vissa generella drag från de olika nationaliteterna. Naturligtvis gäller inte detta alla från ett visst land, men förvånandsvärt många av dem jag träffat på den senaste dagarna. Några exempel som faktiskt visat sig flera gånger:

• Ryssar flyttar inte på sig. De står kvar och diskuterar även när deras ärrende är avslutat, utan att ha en tanke på att släppa fram dem som står bakom dem i kön.
• Portugiskiska kvinnor har klass. De känns som de spelar i en liga för sig själva. Jag känner mig lite som den sunkiga och lätt borttappade kusinen från landet.
• Sydafrikaner pratar. Mycket. Hela tiden. Och är jätteglada. Jämt.
• Tanzanier (så heter de som kommer från Tanzania va?) ska göra allt på krångligast möjliga sätt. Därefter ändra sig. Och sen vilja ha det som det var från början. Och sen ändra sig igen. De tycker också om att förklara vad de tänker göra den närmsta tiden, vilket är både komiskt och lärorikt, men oftast inte väsentligt på något vis.
• Finnar är vansinnigt effektiva.
• Holländare är artigare än övriga européer.
• Indier gillar att ställa frågor. Gärna samma fråga flera gånger, även om man vet att de faktiskt redan känner till svaret. Sen kommer kompisen och frågar samma sak. Jag misstänker att detta är deras form av småprat.
• Greker tycker om att driva med en på ett skämtsamt sätt, men förstår inte alls varför vi tycker deras namn ibland kan vara svåra att stava.

Jag vill inte på något vis förringa någon nationalitet utan tycker bara att det är roligt att det verkar vara så extrema kulturella skillnader.

Jag hatar att flytta

Det är flyttdags. Igen. Jag är inte imponerad. Inte ens denna lyktan (som jag inte längre kommer passera på väg hem) gör mig på gott humör längre. Och betryggande känns den inte heller

Är det verkligen en bra idé?

Denna annons hittade Mannen med stort M i en tidning på tåget. Är det ett skämt? Vad tror ni? Är det verkligen en god idé att dejta folk som sitter i finkan? Nu menar jag inte att man ska dumpa någon bara för att han/hon åker in (nåja, det beror ju på brottet såklart), men att aktivt söka en intern att dejta?

Finns Funktion För FacebookFörening?

Lika säkert som att man blir blöt om man dansar i regnet är att Facebook har ett otal totalt onödiga funktioner. Vissa kanske tycker att detta sociala medium är i sig självt helt onödigt, men i egenskap av Facebookjunkie hävdar jag bestämt motsatsen. Jag loggar in i stort sett varje dag och ser glatt vad mina vänner har haft för sig. Ja, även dem som jag inte ringer varje dag. Jag lägger inte upp hela mitt liv där och addar inte vem som helst, men ser det som ett käckt sätt att hålla kontakt med vänner och bekanta. Däremot ser jag på intet sätt poängen med alla dessa grupper som folk vill att man ska gå med i. Fyller de en funktion så visst. Vissa är protestlistor, till-minne-av-sidor, ren underhållning eller kanske ett sätt att bunta ihop folk i tex en klubb för att kunna meddela dem saker och detta är ju naturligtvis helt okej, men vilket syfte har följade grupper:

• Vi som säger va? och två sekunder senare kommer på att vi egentligen hörde
• Kolhydraternas stödförening
• Vi som inte snusar
• Vi som avskyr när duschdraperiet kommer smygande mot kroppen
• Vi som inte kan leva utan syre
• I don't remember getting this bruise
• Vi som älskar mjukisbyxor
• Alla vi som inte sköt Olof Palme
• Alla vi som tycker råttsvansar är fina och inte äckliga
• I bet when you say Lol, you don't actually laugh
• Jag vänder på kudden för att få den kalla sidan
• I like my own statuses
• Vi som drukit RedBull och inte fått vingar (ja, felstavat, den heter så)
• I hate facebook
• Vi som inte gillar människor

Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Visst ger det mig en låg dos av underhållning att se dessa konstiga grupper, men vem har tagit sig tid att bilda dem? Och framför allt, varför?

Raka vägen?

Jag har väl egentligen inte klagat så mycket på västtrafiks reseplanerare tidigare. Det är faktiskt det enda området som oftast funkar. Nåväl, i och med att jag ska flytta (bu-hu) snart tänkte jag ta mig en titt på hur jag ska ta mig till och från arbetet de dagar då cykel av endera anledningen inte tycks vara ett bra alternativ. Deras tips är att ta mig till spårvagn 4, hoppa på den och åka till Mölndals sjukhus, dvs förbi Krokslätts fabriker, dit jag slutligen ska. Vid hospitalet ska jag hoppa av, byta till en fyra som går åt andra hållet och åka tillbaka. Är det så att hållplatsen är indragen åt ena hållet måntro? Kanske vore det då en god idé att ta upp det under kapitlet "störningar i trafiken". Hur svårt kan det egentligen vara för detta företag att lyckas? Jag har sagt det förr och säger det igen: heja Västtrafik!

Var vänlig: antasta ej

Jo, jag vet att det heter så på portugiskiska/spanska. Men det är ju ändå roligt! Och lite tragiskt...

Semesterns avslut

Efter en fabulöst underbar semester återstod så bara sista sträckan hem. Först x2000 (som faktiskt inte var inställt, utan bara 40 minuter försenat) och sedan några ynka minuter med buss. Västtrafik välkomnade oss hem på sedvanligt trevligt sätt: med civilklädda biljettkontrollanter. Naturligtvis har jag inget emot dessa, det är ju fullkomligt i sin ordning att någon kollar att man betalt för sig, men detta gänget var nog det otrevligaste jag någonsin stött på. När vi steg ombord var de i full färd med att förolämpa en ung man som uppenbarligen inte köpt biljett. Klart han ska bötfällas, men det får finnas gränser för hur man uttrycker sig! Det finns alltid minst två sätt att säga en sak på. Och när fyra pers dessutom omringar en ensam kille, jag menar; han såg inte direkt ut som han tänkte fly från dem. Hur som helst, när jag såg att det var biljett kontroll på gång tar jag fram min mobil för att visa den ena kontrollanten. Vad får jag för reaktion? "Jaha, tack så mycket" ? Knappast! Surt vänder sig kvinnan om och fräser åt mig "Om du tror du kan betala nu så är det alldeles för sent!" Man blir ju paff. Det är alltså tacken man får för att man betalar för deras usla service och sen försöker underlätta kontrollanternas arbete. Den attityden gör ju inte direkt att man blir mer positivt inställd till Västtrafik och deras anställda...

Inte det minsta bitter

Jag gjorde det! Över en vecka utan minsta lilla bitterhet. Mycket förundran över allt från språk och turisters semestergarderober och alkoholindränkta beteende till hur man lyckas få en kajak i huvudet -men ingen bitterhet så långt ögat kunde nå. Tänk att livet kan vara så bra!

Semesterstängt

BitterBettan ska göra sitt absolut yttersta för att inte vara bitter på en vecka. Istället ska den närmsta tiden tillbringas med Mannen med stort M, sol, värme, sköna bad, sandstränder, god mat och dryck, lugn och ro och med största sannolikhet total avsaknad av internetuppkoppling. Bloggen kommer därmed under en dryg vecka hålla

Garanterat fel

Västtrafik, allas vårt favvobolag, har liksom SJ ångrat sig och insett att de gjorde fel när de plötsligt beslutade att resegarantin inte skulle gälla under några dagar. Eftersom de inte kunde lova att allt funkade när det snöade -vilket mycket riktigt stämde. Min kollega jämförde då deras tankesätt med hur det skulle se ut om samma sak gällde när man köpte till exempel en dator "Ja, du har garanti på din dator. Men nu har den ju gått sönder -DÅ gäller den inte...". Det hade ju knappast någon accepterat. Garantier är till för just oförutsedda händelser. Hur som helst, de har nu tagit sitt förnuft till fånga (efter vissa påtryckningar ska tilläggas) och accepterar blanketter med krav på ersättning. Detta resulterade i tre nya ansökningar från min sida. Jajamen, ska detta skämt till bolag någonsin lära sig att man måste sköta sig (dålig info kan faktiskt inte skyllas på minusgrader och nederbörd) tror jag man måste sparka där det gör ont: ekonomin. De måste tjäna på att hålla det de lovar och förlora på motsatsen. Själv spar jag storkovan på detta tankesätt. Mitt månadskort är nu nere i halva priset tack vare ersättning från Västtrafik för varje gång de gör bort sig!

När ämnet nu ändå rör trafik: är det inte märkligt att SJ ställt in tåg som går om mer än en vecka? Detta är tydligen också ett resultat av att det snöade ordentligt 20-22 februari. Då är det ju fullt naturligt att tåg ställs in i mitten av mars, eller hur? Fantastiskt uselt att ha så dåliga rutiner och resurser att saker inte kan redas ut och tåg repareras på mer än tre veckor!

Ny OS-gren: graviditet

OS är slut. Jag har fått tillbaka min sambo. Det känns trevligt att veta att allt har återgått till det normala. Jag har saknat honom.

Nu har jag en undran: kan de olympiska spelen ha något att göra med graviditeter? Helt plötsligt har alla möjliga tillkännagett att de väntar tillökning. En av dem, vännen K, menar att det beror på att vi "är i den åldern". Jag köper inte detta argument helt, eftersom alla som ska ha barn inte är exakt lika gamla som vi två (och nej, för tydlighetens skull: jag är inte smälld på tjocka). Och dessutom: hur kommer det sig att de är så synkade allihop att det blir dags att berätta de glada nyheterna just under OS? Under de senaste 3 veckorna har 7 par i min omgivning kungjort att de ska ha småttingar. Är inte detta vansinnigt många? (Till skaran kan läggas ytterligare 2 par, men de meddelade detta innan OS inleddes och räknas därmed inte just nu). Kan det vara någon form av konspiration eller sammanslutning? Känns mycket suspekt...