Idag fruktar mina framtida bröder och systar återigen för sina liv. Imorse klockan sju gick nämligen startskottet för det årliga hummerfisket. En vaken läsare med IQ högre än sin hattstorlek undrar kanske nu varför jag kallar humrarna för syskon, men se det gör jag inte alls. Hummer och andra skaldjur är inget annat än gigantiska insekter som bara råkar bo i havet. Men, veckan innan hummerpremiären har varit trygg, inte bara för dessa bepansrade havsskalbaggar, utan även för de flesta av nordsjöns varelser, då i stort sett alla fiskeredskap varit förbjudna (om de inte ligger på större djup än 30 meter, om man nu ska vara petig). Summan av kardemumman är ju då att 0 (noll) sälar har riskerat att fastna i hobbyfiskares garn. Och se sälar, dem gillar jag.
Jag tycker de verkar så trevliga att jag helt klart satsar på att bli en i mitt nästa liv. Det hela tycks vara tämligen avslappnat: käka lite fisk, sola på en varm klippa, bada, kika nyfiket på pucko-turister som kommer och tar kort på en (och ändå inte bry sig det minsta om sitt späck) osv. Inse bara hur lugn och harmonisk man måste bli av att sova i en gigantisk floating-tank! Sälar sover i vatten och flyter automatiskt upp till ytan för att andas när det behövs -utan att vakna! En av få negativa aspekter av livet som säl måste ju dock vara det här med risken att fastna i ett nät och drunkna. Mindre kul. Nu är jag dock lite osäker på sälarnas intelligens. Det är mycket möjligt att de inte alls fruktar för sina liv eftersom de kanske inte alls förstår konceptet nät (det faktum att de har en tendens att simma in i dessa tyder ju faktisk på just detta). Eller konceptet död. I så fall ökar det min önskar att bli Phoca Vitulina (knubbsäl alltså) om jag återföds ännu mer. Ljuva bekymmersfrihet!
Hmm, detta torde vara första gången jag ansett att en lägre intelligens och mindre förstånd skulle vara en fördel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar