Lagom är bäst...

Det är prova-på-vecka på gymmet och idag lät jag mig, inte helt motvilligt ska sägas, dras med dit av Mannen med stort M. Jag hade riktigt kul och även om jag är klen som en svag insekt lyckades jag dra och slita lite i tyngderna. En inte helt oangenäm känsla av att ha utfört fysiskt arbete börjar nu sprida sig i kroppen. Men hur som helst, detta besök i muskelbyggarnas land samt ett TVprogram på ungefär samma ämne har naturligtvis satt mina tankar i rörelse. Varför inser inte vissa när det blir för mycket? Att va i form är snyggt. Att ha lite muskler är fantastiskt. Att vara stark och orka med allt som vardagen kastar emot en är ett drömscenario. Så långt tror jag de flesta är överens med mig, men för vissa suddas gränsen av vad som faktiskt är vettigt helt ut. Detta måste ju kunna likställas med till exempel anorexi, eller hur? Hur kommer det sig att det inte pratas om denna sjukdom lika mycket? Har den ens ett namn? Jag förstår inte hur det kan vara allmänt accepterat att träna tills man ser ut som ett bulligt missfoster. Är det hälsosamt att bygga hela sitt liv på att dricka proteindrinkar och pumpa muskler? I min lilla värld är det lika illa som att banta sig till undernärdhet.