Pappa kan inte ha det lätt

Två kvinnor på spårvagnen (den uppenbara yttre likheten dem emellan samt åldersskillnaden får mig att tro att det handlar om mor och dotter) blev mycket upprörda när vagnen inte svängde i en korsning, utan fortsatte rakt fram (vilket den enligt linjenätet faktiskt mycket riktigt skulle). De hävdade högljutt och bestämt att det inte stod 8 på den, vilket stämde -det stod nämligen ingenting alls eftersom skylten fram på hade fallit bort. Både på sidan och inne i vagnen kunde man dock med all önskbar tydlighet läsa både nummer (8) och destination. Istället för att hoppa av och gå tillbaka eller ta en vagn åt andra hållet, när de insett problemet, fortsatte damerna sin diskussion om hur förfärligt det var att den körde fel väg, det vill säga inte den väg de räknat med. Flera hållplatser senare hoppar de av med orden att nu får pappa komma och hämta dem. I mitt huvud studsade följande tankar runt: hur kan man stiga på en vagn som man uppenbarligen inte vet destinationen för och sen bli upprörd för att man inte kommer dit man vill? Och varför går man inte av när man inser att det blivit fel? Och hur står mannen ut?