Vad är det som gör att vissa människors reaktion när de själva gjort något galet är att skrika på andra? Jag finner detta ytterst intressant. När jag cyklade till jobbet idag var jag nära att krocka med två medelålders män (jag höll på att skriva herrar, men det känns lite höviskt och trevligt och jag känner inte på något vis att de är värda en benämning av det slaget). De stod mitt i cykelbanan när jag i en ganska hög hastighet kom nedsusandes för Eklandagatan. Min reaktion var att plinga för att få dem att flytta på sig. Deras reaktion var att fäkta med armarna och skrika "Man kan väl svänga!". I flera minuter tänkte jag på att man borde stannat och förklarat innebörden av cykelbana. Och hur den skiljer sig från gångbanan bredvid. Det var ju inte så att det var ont om plats för dem där, men det är lite krångligt att hoppa i sidled upp på en trottoar med en cykel. Nåväl, för mig i alla fall.
Så jag muttrade tills jag nästan tuggade fradga och trampade på så jag blev nästintill genomsvett (vilket blev en extra bonus när jag kom till jobbet och insåg att jag glömt mina arbetskläder hemma. Följaktligen fick jag tillbringa hela passet i en svettig tröja). Sen skrev jag ett inlägg på bloggen om det hela.
Enda gången jag skriker åt främlingar är när jag kör bil och mina medtrafikanter gör puckade saker. Då förtjänar de det. Man får gott meddela andra när de gör konstiga grejer, hur ska de annars lära sig? Men inte en enda gång har jag hytt med näven och gapat efter någon när jag själv gjort ett misstag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar