Det finns en stor fördel (jämte en handfull nackdelar) med att jobba tidiga mornar, förutom att man slutar tidigt på eftermiddagen, och det är att man får se Göteborg på ett helt annat sätt. Det är stilla och tyst i staden. Nästan öde. Vi är inte så många som är ute och rör på oss halv sju en söndagmorgon. Några bussar, en och annan taxi, ett tidningsbud, en eller möjligtvis två andra cyklister på väg till tidiga arbeten och så mina favoriter: the walk of shames. Det syns på så otroligt långt håll. De skyndar, men ändå segt på något vis, huttrande, lätt ihopkurade i alldeles för tunna kläder. Oftast med blicken i gatan. Ensamma. Nykterheten, eller möjligtvis baksmällan, börjar sätta in. Man kan nästan känna ångesten i luften kring dem.
Priset alla kategorier går till tjejen jag nästan stötte ihop med utanför porten imorse. Jag tyckte först hon haltade väldigt, men insåg sen att hon liksom trippade, som om varje steg var smärtsamt. Skorna med skyhöga stilettklackar höll hon i handen. På fötterna hade hon -ingenting. Endast tunna, blöta strumpbyxor. Hon mötte inte min blick. Skyndade bara förbi på det där karakteristiska sättet (dock mera haltande på den decemberblöta asfalten) mot, vad jag kan förmoda, sin egen varma, trygga säng.
Glad Lucia på er...
Usch, stackarn, det låter smärtsamt!
SvaraRaderaOch det värsta med walk of shame så tidigt är att de brukar betyda att det inte är en lycklig walk of shame... inte den där walk of shame vid halv elva när man är så där kärleksrusig och går med högburet huvud och ett fånigt leende...